onsdag 15 juni 2016

Jag tror att en regnbåge kommer ut ur allt detta till slut







"Jag tror att en regnbåge kommer  ut ur allt detta till slut. " Orden är Terry DeCarlos, chef för The GLBT center,  en knutpunkt för gayinvånarna  i Orlando. 

Det som har hänt går inte att föreställa sig, är omöjligt att ta in. Som ringar på vattnet sprider sig tragedin för var och en som dödats, för var och en som skadats.  Den inre ringen är given, alla anhöriga, alla som kände de drabbade. Och så ringen lite längre ifrån; de som var bekanta, de vars vägar  någon gång korsats, kanske på ett sätt som man inte ens varit medveten om.  Ringarnas återverkningar fortplantar sig  i var och en av oss.  Av den enkla anledningen att vi alla hör ihop. 

Vad gör man av sin oro, vad gör man av sin rädsla, vad gör man när terror och mörker slår till med obönhörlig styrka? Så här skriver  Peter Sandelin:

I den tunga tiden; odla inte bly,
I den mörka tiden; odla inte 
               mörker.
Den mörka tiden
är en såningstid för ljuset.
Odla ljuset.
Älska

Det är på det viset som en regnbåge kommer att manifesteras på himlen.

                                                                                                                    /Gunilla


onsdag 11 maj 2016

En kreativ person är en person som delar med sig av sin kunskap samt skapar inspiration


För att vara kreativ behövs tid. Tid för eftertanke och reflektion innan man springer vidare mot nya utmaningar och mål.

Kreativitet handlar inte bara om att hitta nya behov och att sälja nya produkter, eller att alltid ha det senaste. Det handlar om att lära sig mer, hitta nya användningsområden för saker samt att förverkliga sina drömmar och hitta njutning i livet. Att göra något nytt av det man har och tänka i annorlunda banor.

Att få tid till avkoppling och njutning, i mitt fall genom att läsa en bra bok eller att skriva en novell och drömma mig bort för en stund är viktigt för att öka kreativiteten. Att skapa något exempelvis när jag gör smycken är både kreativt och avkopplande. Kreativitet ska inte skapa merjobb och stress utan ge avkoppling och frigöra tid till att träffa vänner och ägna sig åt fritidsintressen. Vi behöver fler kreativa personer för att minska stressen i samhället.

Inspiration finns överallt, jag hittar den i naturen, i butiker, i tidningar, ibland på Internet, från böcker men oftast av vänner och folk jag möter. Det gäller att ha ögon, öron och sinnen öppna för att ta emot och att kunna stänga av det som bara blir brus. Att vara kreativ behöver inte betyda att man vill ha och behöver bekräftelse hela tiden, även om det är roligt att få ett gilla på Facebook eller Instagram då och då.

Kreativitet ska även skapa ett intresse, få andra människor inspirerade att bli kreativa de med. Genom att sprida, inte ösa över, sin kunskap för något inspirerar man andra och ökar kreativiteten. 

Sammanfattningsvis kan konstateras att en kreativ person är en lycklig person.
                                                                                               
                                                                                                   /Ulrika Eriksson


 



torsdag 21 april 2016

Hoppet som en tidsmaskin

Tänk dig att du kliver in en tidsmaskin och så är du fem år framåt i tiden. Du har lyckats och känner dig så nöjd med att vara just här i ditt liv. Vad gör du? Hur doftar det på den plats där du är? Vem är du tillsammans med? Hur känns nöjdheten i din kropp? Fyll varje cell i din kropp med tillfredsställelse och sen är det dags att förflytta dig tillbaka till nutiden. Du står i nutiden och där framme finns framtidsvisionen som du ännu kanske förnimmer inom dig. Formulera ett konkret litet steg som du behöver ta för att din vision ska bli verklig. Ett steg som är möjligt att genomföra redan nu, eller i alla fall väldigt snart och ta sedan ett fysiskt steg ut på golvet. Du är inte ensam när du gör denna övning, en grupp av människor som är just i liknande situation som du själv är med och delar stunden med dig. De bevittnar din dröm och kan påminna dig om den om du själv skulle tvivla. Någon i gruppen har du också gjort ett avtal med om just det konkreta steg som du bestämt dig för att ta. Ni har skakat hand på det och hen har lovat att följa upp hur det har gått. Ni har till och med bestämt när. 

Den här övningen är en del av det pedagogiska programmet INGÅNG - Expressive Arts in Transition som vänder sig till helt nyanlända ensamkommande barn på flyktinganläggningar och som i nuläget genomförs på flera ställen i Norge. Melinda Ashley Meyer har i sin forskning bland annat kunnat visa hur risken för posttraumatisk stress minskar och hoppet ökar. Se filmen http://tv.nrk.no/program/KOID75009414/exit

Barnen som ofta är "fastfrusna" i sina kroppar efter flykten, som håller andan och överlever, som har svårt att vara närvarande i nuet utan fastnar i oro och tankar får lära sig avslappning och hur rörelsen hjälper dem att vara i sig själva. De får visualisera en trygg plats inom själva, utforska sina resurser med hjälp av att låna ett djurs egenskaper. Framförallt får de vara i en grupp som bekräftar och stöttar. Där de kan vara i nuet tillsammans och bli till genom varandra. En plats där hoppet kan vara en tidsmaskin som tar dig exakt dit du vill.


Förra helgen fick jag själv lära mig det här programmet genom att göra de flesta av övningarna, tillsammans med de andra i gruppen. Jag stod i femårs framtidsvision i min verksamhetslokal och ateljé. Den har trägolv och fönster från golvet upp till taket. Solen gjorde solkatter på dess golv, alldeles lent under fotsulorna. Doftar färg och espressokaffe. Man ser havets fria horisont.                                                                                                                               /Eva
                                                                                                                                                     



måndag 14 mars 2016

Betydelsen av att åka hiss


En dag när vi satt på min väninnas balkong på första våningen, från vilken vi kunde skymta vattnet i Årstaviken, sa hon
“Jag önskar att jag bodde högre upp.”
Jag antog att hon önskade det för att kunna få bättre utsikt. Så jag svarade
“Ja, det vore en fantastiskt med en sån utsikt!”
Hon tittade då på mig och sa
“Det är inte därför.”
Hon vände upp ansiktet mot den bleka vårsolen och fortsatte
“Jag åker alltid hiss upp fastän jag bor på första våningen. Det har med väntan att göra; jag älskar att vänta. Och att åka hiss tillåter mig att vänta.”

Kanske är det en av anledningarna till att hon och jag är vänner, för jag förstod omedelbart vad hon menade. Väntan, ögonblicken emellan; pauserna. Det är de stunder då andetaget kan fördjupas, greppet om tillvaron lösgörs och allt kan flyta fritt. Det är stunder då allt är som det är i en ordning, eller oordning, oberoende av mig och det går att vila i ett slags förvissning.

Min första text kom till i en sådan väntan. Den överrumplade mig. Det var nästan som om jag inte hade något med den att göra, utan det var bara som att ta diktamen - den kom till mig. På den tiden jobbade jag som mentalskötare inom psykiatrin och den dagen körde jag en patient till socialförvaltningen. Hon skulle ansöka om bostadsbidrag. Då jag inte skulle sitta med på mötet gick jag och satte mig på ett fik vid Nytorget denna tidiga och soliga vårförmiddag. Jag kan inte minnas att det var något särskilt som hände i mitt liv just då; inga storslagna planer på resor världen runt eller djupa förälskelser eller ens att påföljande helg skulle bjuda på någon särskild spänning. Utan livet rullade på, det var mest vardag. Men så var det var den där stunden då jag satte mig på fiket för att för att dricka en latte, den där pausen där jag inget annat gjorde än väntade. Det fanns ingen orsak till att uträtta ärenden eller att oroa sig för framtid eller gräma över dåtid, det fanns denna stund i väntan som tillät mig att släppa taget om tillvaron och måsten och krav och alla rörelser i någon riktning. Och det var som om tillvaron med förstärkta konturer och fördjupade nyanser då kom rusande emot mig. Det var en stund då tillvaron klädde sig naken för mig och lät mig se det vackra i dammet som virvlade upp efter bilars framfart, att höra sången i dånet från kaféets espressomaskin, att känna att tyngden av min egen kropp mot stolen gav mig tillhörighet. Jag skrev med en gul blyertspenna på en servett.

Hon stod utanför socialförvaltningens lokaler på Östgötagatan när jag kom och hämtade henne. Jag var lite försenad då jag hade förirrat mig in i söders labyrint av enkelriktade gator.  När hon steg in i bilen frågade jag
“Hur gick det?”
“Bra”, svarade hon.
Sen sa vi inte sa mycket mer. Jag startade bilen för att köra tillbaka till avdelning där hon var frivilligt intagen. Hon satt i framsätet och fingrade på de ifyllda blanketterna från soc. Och jag kände den hopknölade servetten skava i min högra framficka.

Väntan, men inte i väntan på något eller någon utan mer som ett tillstånd där liv finns på sina egna villkor, där lyssnandet kan äga rum. Det var det hon pratade om, min väninna.

Vem den unga kvinnan var som jag skjutsade till soc minns jag inte längre. Min väninna har nu äntligen flyttat. Men eftersom jag inte har pratat med henne på ett tag och inte varit hem till hennes nya lägenhet än vet jag inte om hon nu bor högre upp. Men servetten, den kan jag ännu känna skava i min framficka. 





                                                                                    / Maria Sjöström


torsdag 3 mars 2016

Att skriva som det är






Ibland läser jag nekrologer. På några få rader sammanfattas en  människas liv. Jag frapperas över alla dessa fantastiska människor som lämnat jordelivet. Över alla som lyckats i karriären, haft diverse styrelseuppdrag och samtidigt varit närvarande för familj och vänner. Alltid med ett varmt leende på läpparna, beredda att trolla fram ett serveringsfat med något svåruttalat på.

Födelsedagsannonser, cv:n,  dejtingsidor. Hur skriver man? Varför skriver vi inte mer som det är?  Att visserligen är jag  disträ men  när det verkligen gäller kan jag skärpa till mig. Rätt rejält. Karriärstegen, ja den har jag mest smugit runt. Jag får beslutsångest när jag är hungrig, jag måste ha mat på bestämda tider. Det kan man  säga redan på första dejten.


Åren har liksom gått och inte har jag bjudit på så värst många storkalas men en kopp kaffe har jag ställt fram för den som önskat. Och lyssnat har jag gjort, kanske ibland med ett halvt öra, men i alla fall. Jag har ganska ofta suttit och tomglott. Det har inte nödvändigtvis resulterat i skarpa analyser eller kreativa idéer. Fast ibland så. När man minst anat det. 

 Om någon till äventyrs  skulle få för sig att skriva en nekrolog när jag dött så vill jag att man skriver som det är. Det är gott så. 

                                                                                                               /Gunilla

onsdag 16 december 2015

Tala till nerverna, skelettet, molekylerna!

Just idag glittrar det av rimfrostkristaller på hustaket tvärs över gatan. Just idag spricker ljuset genom och jag har Julia Romanowskas föreläsning likt en kör i mitt inre;
"Världen öppnar sig som en fråga – jag vill inte ha några svar " "Livet är allvar – att leva fullt ut är en skyldighet" "Mitt ansvar som människa" "Ni har talat till mina nerver, mitt innersta, skelettet, molekylerna" "Bojen är på djupet"

Rösterna tillhör de chefer som varit med i hennes forskning om hur starka konstupplevelser förbättrar det egna ledarskapet på många olika plan.
"Improving Leadership Through the Power of Words and Music". Deras upplevelse av ödmjukhet och en starkare känsla av ansvar inför den andre, ökad självrespekt och acceptans av livets motsägelser; ondskan finns, mörkret finns även i mig och en vördnad inför människans väsen och livets storhet. Hur detta leder till förbättrad hälsa (psykisk och fysisk)  inte bara hos cheferna själva utan även hos medarbetarna och en ökad effektivitet hos företaget. 

Metoden kallar Julia Schibbolet vars kärna är en performance med en
drömliknande struktur av ord och musik, en ordström som är likt ett collage av röster. Höga visan blandas med Elfriede Jelinek och dokumentära texter om folkmord, intensiva stråkar, slagverk. Efteråt så skriver och pratar man om sin upplevelse, helt utan instruktioner. Man delar och lyssnar på varandra, man går in i sig själv. Det är allt och det är det stora. Inga manualer, ingen verktygslåda; så här blir du en bättre chef.

Detta är hoppfullt. Riktigt hoppfullt. Konstens förmåga att få oss att härbärgera livets komplexitet och vår egen. Konsten som kallar på oss att se vår egen förmåga, vårt ansvar, vår storhet.  En utmaning och en möjlighet. Ljuset letar sig genom sprickorna. Alltid. 

                                                                                                                            /Eva