Jag har bestämt mig för att sluta fred med min inre kritiker. Det är fanimej inte lätt. Men jag är envis och ganska slug. När kritikern säger; ”Men vad tänker du på egentligen? Det där duger ju inte. Du är ju en bluff som när som helst kommer att bli avslöjad.” Då svarar jag inte. Det är nämligen ingen idé. Argument och ord är min inre kritiker världsbäst på och där vinner han oftast. Nej jag vrider huvudet åt sidan och fokuserar på en skogsstig som bara delvis är upptrampad. Mossa som mjukaste hud och silvertunna spindeltrådar. Där på den stigen finns min visshet, min nyfikenhet och min leklust. Där finns inga fel utan bara erfarenheter. Där är kroppen fri och orden lössläppta. Om jag bara håller huvudet vridet så mot min skogsstig, ibland får jag med händernas hjälp hålla huvudet i den positionen, då tystnar kritikerns motorväg. Eller i alla fall har motorvägens dån avtagit en smula. För det är en motorväg som min inre kritiker åker på med sin högljudda röst. En sexfilig och vältrafikerad motorväg.
Det säger sig själv att det är lönlöst att strida. En knappt upptrampad skogsstig mot en sexfilig motorväg. Bättre är att sluta fred, byta position och bara följa fötternas spår.
/Eva
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar