Jag tillhör dem som har svårt att släppa taget, lämna och gå vidare. Kanske är det rädsla för att bli utan, kanske är det devisen ”man vet vad man har men inte vad man får”. Håller hellre hårt i det som är, än erkänner att detta är förbi, detta är redan över. Det kan handla om vanor, om relationer, om mitt sätt att se på mig själv och världen.
Någon sa så klokt; ”Att mötas är att vandra en bit på vägen tillsammans. När det är tid så går man vidare på sig egen väg. Man lämnar varandra med tacksamhet över den gemensamma vandringen och öppnar sig för nya vandringssällskap.”
Det finns många bottnar. Tillit. Tro på sin egen förmåga. Frihet. Också denna dikt av Margareta Ekström hjälper mig:
För att man ska kunna flyga
måste skalet klyvas
och den ömtåliga kroppen blottas
För att man ska kunna flyga
måste man gå högst upp på strået
också när svindeln kommer
För att man ska kunna flyga
måste modet vara något större än rädslan
och en gynnsam vind råda
/Eva
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar