Jag är många samtidigt. Alla roller som står uppradade. Varsågod och kliv i; mamma, hustru, företagare, student, kollega, vän. Visst kan jag kliva i en och ur annan utan större förvirring. Ibland. Och på det yttre planet. Men alla delar i en själv. Tranströmer skriver något om att man bär alla åldrar i sig - som årsringar i ett träd. Hur förhåller man sig till alla sina åldrar, sina längtor, sina rädslor, sin storhet och sin litenhet? Kan de få vara där samtidigt?
Hon som absolut INTE tror att det kommer att gå bra. Inte något, inte överhuvudtaget. Hon som är förvissad att ALLA kommer att jubla och applådera för allt hon yttrar eller gör. Hon som är luttrad och resignerad. Hon som darrar av hänförelse av doften från en nyss utslagen tussilago.
Att vara allt samtidigt - går det? Jo kanske, om jag lyssnar och låter vara. Om jag tar den som är rädd i famnen och viskar trygga ord, om jag tar längtans vingar och låter mig flyga. Om allt får finnas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar