Att vara i Mellanrummet

Ibland har vi våra skrivkurser i en lokal som heter Mellanrummet. Det är något speciellt tillåtande att vara i ett mellanrum; det är en fredad zon, ett speciellt gränsland. Här kan man ta djupa syrerika andetag, här kan man bearbeta sina intryck som en orm smälter sin föda.

En författare måste lämna mellanrum åt sina läsare. Allt ska inte uttalas, blir vi skrivna på näsan blir vi irriterade. I glappet som uppstår bjuds vi själva att vara med. Så är det väl med allt som berör. I går såg jag dokumentärfilmen ”För dig naken” som handlade om konstnären Lars Lerin.  Den kommer alltid att dröja kvar i mig, också för allt den inte sa.

Det finns många mellanrum Ett är tillståndet mellan sömn och vakenhet, ett annat är när man är på väg.  Jag brukar försvinna i tåg-glapp rätt ofta. Då sitter jag och tomglor och missar att kliva av i Gubbängen, där jag bor. Jag kan inte påstå att jag klokt och insiktsfullt hyllar mellanrummet när jag måste trassla mig tillbaka hem igen och är trött och hungrig. Men jag vet att det är där jag har varit.

 Utan mellanrum skulle jag aldrig hitta in till alla de andra rummen jag vill vistas i. Då skulle jag gå vilse på riktigt, då skulle jag bara irra runt i labyrinter medan blodsockerhalten skulle sjunka för varje stapplande steg. Vad värre var – då skulle jag aldrig någonsin hitta hem.

                                                                                                                              /Gunilla