Att läsa är att skriva

Jag hade svårt för att skriva som barn. En lätt dyslexi och dålig finmotorik gjorde att mina skrivböcker oftast var illröda av Frökens bockar. Stavfel och oförmåga att hålla sig inom skrivbokens linjering var orsaken till rödfärgningen. Fröken var ingen varm omhändertagande kvinna utan en strängt religiös dam med klart uttalade favoriter bland barnen från de bättre bemedlade. Oss tattarungar hade hon dålig fördragsamhet med. Jag tillhörde de lätt formbara ungarna och led väl inte särskilt mycket av hennes regim men en skolkamrat med en medfödd stor integritet redan i första klass, hatar henne fortfarande efter 60-70 år. Själv har jag så småningom förstått hur felaktigt vi barn från enklare förhållanden blev behandlade men jag känner inget hat, utan bara en lätt illamående för Fröken var ju en produkt av sin tid.Det här tilldrog sig alltså under förra seklets 50-tal. Jag lärde mig emellertid att läsa relativt snabbt och om jag knäckte koden tack vare Fröken eller av mig själv eller med hjälp av mor, får vara outsagt. Sedan dess har jag läst. Det ligger alltid en eller några böcker på nattduksbordet. Ska man skriva tror jag att det är väldigt viktigt att man får influenser från andra som skriver för ingen människa är en ö, som någon har uttryckt det.

Den lilla dyslexin och barnets oförmåga att fråga medförde en del missförstånd under skolarbetet. Ingenting blev heller bättre av att jag var kraftigt närsynt, vilket inte upptäcktes förrän i realskolan. Jag hade alltid svårt med dikesgrävarna person A och person B för jag utläste dem alltid som Persson A och Persson B och införde man sedan en Persson C så var blockeringen fullständig. Jag kunde inte ta till mig själva matteproblemet utan satt bara och funderade varför alla hette Persson. Jag har tänkt en del över varför jag aldrig frågade någon, inte ens någon klasskamrat om mitt problem. Kanske var det blyghet eller rädsla att göra bort sig, men hur som helst, någonstans i femti-sjätte klass löste sig Perssonproblemet. Matte har dock aldrig varit mitt bästa ämne.

Jag kommer från en läsande familj men det lästes definitivt inga böcker i nobelprisklass. Mor läste väl en del så kallad bättre litteratur medan far hamnade i spänningsböckerna. Han läste mycket Jack London i ungdomen och avancerade till de hårdkokta Manhattan-pockets med den snabbskjutande Mike Hammer i spetsen. Mickey Spillane hette författaren, och jag hamnade snabbt i Mike Hammers sällskap med mycket våld och sex eller bättre antydd sex för på 50-talet skrev man inte ostraffat öppet om sex. Vackra men fala kvinnor i massor dröp det av i böckerna. Walt Slade var en annan hjälte fast i Westerngenren. Han red alltid vidare i solnedgången med sexskjutarna lågt hängande på höfterna i alla upptänkliga väderstreck.

Jag minns när jag fick nog av Mr Slade för han hade hamnat i Klippiga Bergen utan något vapen, inte ens en kniv. Han hade heller ingen häst och ingen mat men Walt fann dock på råd: - Han ströp en älg.

Jag har läst om en del som vuxen av Mickey Spillanes massproducerade böcker och det mesta är enligt min mening rätt så dåligt. I sina bästa stunder kunde han dock mäta sig med Dashiell Hammet och Raymond Chandler, i den hårdkokta skolan. Jag vågar inte rekommendera någon särskild bok av Mickey Spillane men av de andra två kan man läsa vad som helst om man gillar lite spänning och pang-pang. Hur som helst, de här herrarna förde mig fram till Hemingway och här någonstans väcktes min lust att skriva.

Gästbloggare Anders Sandberg

Anders har fått två böcker utgivna hos Norlén och Slottner. Den första "I Fredens tjänst" är skriven tillsammans med kamraten Olle Sällström i salig åminnelse. Den andra boken har han skrivit själv och den heter "Smällen i Karlstad". Det är tänkt att bli en trilogi och tredje boken har arbetsnamnet "Djinnen från Molkom". Anders är i sjuttioårs åldern och pensioneringen har givet honom tillfälle att skriva och han skriver av lust. Han gick vår sommarkurs på Grimslöv folkhögskola.