Bestäm dig för en kroppsdel. Vi säger att du bestämt dig för benen. Bestäm dig för en känsla. Vi säger att du bestämt dig för nervositet. Bestäm dig för en lukt. Vi säger att du bestämt dig för doften av kanelbullar. Nu får du inte bestämma mer. Du tar ner en ordbok från bokhyllan, blundar och sätter ner fingret. ”Lapplisa”.
Benen, nervositet, nybakade kanelbullar, Lapplisa.
Nu sätter du klockan på tre minuter. Och bara kör:
Benen mina skälver. Jag vill gå framåt men inuti mig darrar det också. Det finns en Lapplisa där, en sträng dam som fäster lappar på mina knän. ”Gå inte för långt, avvakta lite, det kommer kanske en bättre chans. Nervositet är bara bra. Det får dig att tänka till.” Mina stackars knän syns inte längre. Men man hör prasslet av papperslapparna, postit-lapparna, som rasslar som asplöv. Rö för vinden . Det drar ett stråk av nybakade kanelbullar mellan husen…
Där har det gått tre minuter.
Bestäm dig för en kroppsdel. Vi säger att du bestämt dig för hjärtat. Skriv ett tacktal till hjärtat. Det har Wislawa Szymborska gjort. Hon fick Nobelpriset 1996. Bli inte nervös nu. Seså, gör som hon. Tacka ditt hjärta. Fortsätt med lungorna och arbeta dig upp till fontanellen eller ner till de stackars skälvande knäna. Riv bort postit-lapparna och hylla dina nakna fötter. Gå i Wislawas fotspår. Det är precis som det ska. Jag säger det en gång till: Ängslas inte! Snart gör du dina egna tydliga avtryck. Ingen mer än du vet vad som händer när man trots varningslappar följer doften av nybakade kanelbullar…
/Gunilla
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar