Jag sitter på golvet och runt om mig finns högar av
fotografier, fotopärmar, fotofickor och häftkuddar. Nu vill jag se struktur,
helhet, sammanhang. Jag vill se en röd tråd i mitt liv. Det borde väl gå? Det
är ju den starkt tvinnade tråden man ska följa när man skriver en roman. Små
sidospår ok. Lite reflektioner och utsvävningar ok. Men sedan tillbaka till vad
det nu var som var intrigen, huvudtemat, utvecklingen som driver läsaren att
ivrigt vända på bladen.
Jag vänder blad just nu och konstaterar att det på flera ställen
fattas foton. Det ser fan inte klokt ut! Vi delade på fotona i samband med skilsmässan.
Jag har bläddrat i de där albumen sedan dess men ändå inte riktigt sett. Det
känns sorgligt med gapande tomrum. Så nu lappar jag. Fyller luckorna, tätar
ihop och får en del plastfickor över.
Nu ska de nya digitala fotona på plats. Jag redigerade
omsorgsfullt i datorn och skar ner antalet alligatorer till tjugofem. Om jag
ska ha med tjugofem alligatorer från Florida bör jag ha med tjugofem pelikaner.
Pelikaner kan se väldigt olika ut beroende på var de plåtas. I luften,
tillsammans med andra i väntan på fiskrens eller sittande på ett broräcke. Jag
måste välja. Bland djur och människor, byggnader och vegetation.
Mina ben är stumma. Ena knäet har liksom låst sig. Jag
hittar en låda med gamla foton med skiftande kvalitet. En del personer på bilderna vet jag inte
vilka de är. Några har för länge sedan bosatt sig i mitt hjärta.
Förstahandskontrakt forever.
Jag ser mig själv i olika åldrar. Det frimodiga leendet, den
allvarliga blicken, munnen som ett hårt streck på klassfotot i åttan.
Livshändelser har dokumenterats. Jag har
hoppat fallskärm, någon gång suttit i en vitsippeskog med min dotter och jag
har varit utklädd till liemannen. Fast påfallande ofta tycks jag ha suttit i
diverse soffor uppradad tillsammans med andra.
Jag bläddrar febrilt i högarna och letar efter den röda
tråden. Jag måste skära ner. Följa en linje. Men jag kan inte. Livet är inte en
roman som konstnärligt ska ta gestalt. Livet är livet. Tomrum, bleknade bilder,
suddig skärpa och tålmodigt väntande människor i olika soffmodeller.
Men också en rödkindad unge som springer rätt in i en älskad
famn. Skärpan är klar, dispositionen väl avvägd och det tandlösa leendet
skjuter som en båge rakt från hjärtat.
/Gunilla
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar