Ord, ord - och tystnad i dokumentär

Man kan trösta sig med ord. Smeka sig med ord, låta någon annan göra det. Man kan låta någon hälla sirap i ens öron, låta det rinna ner och svälla hjärtat, värma magen varm och lugn. Man kan låta någon övertyga om att det finns en framtid som håller ens konturer samman. ”Allt blir bra, i slutänden blir allt bra…”

Ibland är orden livlinor. Ibland är de överflödiga. De ställer sig i vägen, skapar distans, blir en pladdrig ljudkuliss för det som behöver förmedlas.  För man kan gömma sig bakom orden och man gör det så lätt som aldrig det. En ordgrotta som bara rymmer en själv.

 Det handlar inte om att väga varje ord på guldvåg. Då blir man stum. Det triviala vardagsspråket, att prata väder och vind med främlingar är inte att förakta. Den kontakten kan vara så mycket mer än det som sägs. Ett ögonblänk, ett leende, en samhörighet som binder osynliga trådar.

Vissa ord blir broar över mörka vatten. Man hade trott att man var ensam och så är man inte det. Så hör man någon annan som säger att jag har också varit med om detsamma. Man delar orden, man sträcker sig mot dem som katten dras mot den smala solstrimman i fönstret.

I Nina Hedenius dokumentärfilm ”Iakttagelser i tiden” sparas det på orden men inte på upplevelser. Vi får vara med om när både människor och djur kommer till världen, vi får vara med när bonden lyfter undan sina hundar från kökssoffan för att själv kunna ta en tupplur efter maten. Åtminstone en av hundarna lägger sig sedan bakom honom och man förstår att det inte är första gången det sker. I långa tagningar får man följa det vardagliga; en man som omsorgsfullt skalar en potatis, en kvinna som lika omsorgsfullt städar en toalett.

 

I denna film är det inte orden utan främst tystnaden som talar. Och mycket är det som blir sagt.

                                                                                                                             /Gunilla