Hur ser din glänta ut?

Jag läste att för en förändring ska vara möjligt så behöver man både ett visst avstånd och en översikt över det som upplevs som ett problem. Författaren beskrev det som att man behöver en glänta inom sig, en glänta som gör en distans möjlig och seendet tydligt. Då kan man välja att byta perspektiv eller att integrera det som förut bara tryckt upp en mot väggen.

Jag gillar bilden av en glänta inom sig. En solbelyst,stilla öppning i det tätvuxna. En yta som är alldeles fri och där allt är möjligt. Det är både skrämmande och lockande. Vilka steg vill jag ta? Vill jag gå överhuvudtaget? Eller vill jag sitta här i utkanten av gläntan ett tag, med solen som färgar ögonlockens insidor lätt gyllenorange och bara överblicka.

Ibland behöver man att bara göra, fastän man inte vet eller ser mer än ett steg i taget. Fatta pennan, öppna munnen, sätta ner foten. Ibland behöver man vänta in. Hur vet man när det är läge för vad? Jag tänker att det återigen handlar om den där inre gläntan. När den finns - ja då bara vet man.

/Eva