Applåder från Frötuna

Vi hade varit på två skolor i Norrtälje med vår workshop SkrivGlädje. Det var måndag. Vi hade åkt tunnelbana och åkt tunnelbana igen, vi hade åkt buss och buss igen. Det var tolv grader kallt när vi gick hemifrån.

 Vi hade varit på Kvisthamra skola och därifrån tagit taxi till Frötuna skola. Vi sa till läraren när vi hoppade in i den väntande taxin att vi kände oss som rockstjärnor. Den långa morgonresan var långt borta, taxichauffören var vänlig och vi var uppfyllda av barnens berättelser.

 En workshop på förmiddagen och en på eftermiddagen. Nu var vi på väg hem.  Och vi hade fått applåder.

 Det var alldeles i slutet när vi sa hejdå till femteklassarna i Frötuna skola. En kille räckte upp handen och sa att han tyckte att alla skulle ge oss, Eva och mig, en applåd. Och så gjorde de det. Där stod vi och log och log och snön hade börjar falla och sedan visste vi inte riktigt vad vi skulle säga.

 På vägen hem satt vi och pratade om inspirationsboken som vi håller på att skriva. Vi funderade på övningarna i klassrummet när eleverna gjorde statyer utifrån teman och sedan samlade ord. Hur lyckat det blev i båda klasserna. Vi pratade om att vi var så trötta på ditvägen, att vi hade hoppats att vi skulle få energi av eleverna och att vår önskan hade gått i uppfyllelse.

 Snön fortsatte att falla hela vägen hem. Vi åkte buss och vi åkte buss igen. Vi åkte tunnelbana och vi åkte tunnelbana igen.  Men inuti kände vi oss som rockstjärnor.

 

                                                                                                                             /Gunilla

 

 

 

 

En bok blir till!

Eva och jag ska skriva en bok ihop. Vi har pratat om det länge, vi skrev in det som en punkt i dokumentet Vision för flera år sedan.  Men nu är det mer greppbart , ”hands on” liksom, och vi pratar syfte och struktur, kapitelindelning och layout med en nästan febrig intensitet.

 Vilken ton ska boken ha? Vilken berättarröst? Vi är ju två individer, som personer rätt olika, och så ska vi då tillsammans tråckla ihop detta blivande mästerverk med varsamma händer. Det ska bli en inspirationsbok i skrivande och att det finns miljoner böcker i ämnet viftar vi ledigt bort med vänsterhanden. För nu ska vi göra det på vårt sätt och det ska bli så vansinnigt kul, fast frågorna hopar sig till en mindre pyramid.

 En fråga som jag tog upp igår var att om någon av oss får till en synnerligen elegant formulering,  så kan det hända att  ens ego inte vill att medförfattaren ska ha credit för det. Egot vill tvärtom sätta copyright efter en sådan mening och det egna namnet ska lysa i eldskrift. Egon är ena lömska typer. Eva nickade dystert, hon hade också tänkt på det. Vi får se hur vi löser det, om vi kan tala allvar med våra egon, om vi kan få dem att träda tillbaka för det högre syftet.

 Eva och jag ska skriva en bok ihop. Hur är det nu vi säger till våra kursdeltagare när det gäller att komma igång?  Något om att leka med språket, att låta det komma som kommer, att släppa prestigen. Om drygt ett år ska boken vara klar. Eva, kom igen – nu kör vi!

 

                                                                                                          /Gunilla

Hur ser din glänta ut?

Jag läste att för en förändring ska vara möjligt så behöver man både ett visst avstånd och en översikt över det som upplevs som ett problem. Författaren beskrev det som att man behöver en glänta inom sig, en glänta som gör en distans möjlig och seendet tydligt. Då kan man välja att byta perspektiv eller att integrera det som förut bara tryckt upp en mot väggen.

Jag gillar bilden av en glänta inom sig. En solbelyst,stilla öppning i det tätvuxna. En yta som är alldeles fri och där allt är möjligt. Det är både skrämmande och lockande. Vilka steg vill jag ta? Vill jag gå överhuvudtaget? Eller vill jag sitta här i utkanten av gläntan ett tag, med solen som färgar ögonlockens insidor lätt gyllenorange och bara överblicka.

Ibland behöver man att bara göra, fastän man inte vet eller ser mer än ett steg i taget. Fatta pennan, öppna munnen, sätta ner foten. Ibland behöver man vänta in. Hur vet man när det är läge för vad? Jag tänker att det återigen handlar om den där inre gläntan. När den finns - ja då bara vet man.

/Eva