Att skriva med plumpar

Något händer när jag ska skriva födelsedagskort. När det är ett sådant där vackert kort och jag bara ska skriva ett enkelt grattis och något lite mer. Jag vill att själva handstilen ska andas  högtid. Helst ska det vara skrivstil. Jag vet att jag en gång har skrivit sirlig skrivstil. På vinden finns bevisen i form av ett par skrivböcker daterade 1969. Jag var nio år och det måste ha varit peaken på min finmotoriska bana.

Jag spänner mig, glömmer andas och klämmer till med mitt grattis. Det ser inte bra ut. Inte alls. När jag skriver under med mitt eget namn fattas ofta en bokstav. Inte för att jag skriver en lagom nonchalant autograf. Utan för att en bokstav bara försvinner bland mina ömsom stelt uppsträckta och ömsom darrigt vingliga bokstäver.  Man kan ju undra vad fan det hela handlar om.

Hur svårt kan det vara att skriva ett vanligt födelsedagskort? Igår blev det så där igen. Det är inte det att jag har höga krav. Jag har bara en sådan innerlig önskan att det inte ska bli några fula plumpar eller att jag glömmer ett ord eller att liksom bokstäverna blir så tunna att de sugs in i det där vidunderligt vackra födelsedagskortet. När det händer måste jag  ju fylla i så att man ser vad det står. Och det som sker då är att just det ordet, just de bokstäverna sticker ut. Då blir jag tvungen att fylla i resten av texten också. Inte sällan blir lik förbannat någon bokstav tjockare än de andra. Eller så blir det av någon outgrundlig anledning ett extra streck lite vid sidan om.

Jag tänker då att jag kan göra om det där strecket till en blomma. Det är ju ändock ett födelsedagsfirande vi pratar  om här. Eller möjligen ett bröllop eller en examen. Blomster är alltid rätt i dessa sammanhang. 

Igår när allt detta hände igen så tog det bara stopp. Inga försök att skyla över. Ingen panikuttryckning för att handla ett nytt födelsedagskort. Jag bara skrev som det var. Att det perfekta är själlöst och att de som väver persiska mattor alltid fifflar in en tråd som bryter av symmetrin. Bara för att påminna om att vi människor inte är fullkomliga. Jag tänkte att sånt måste vara skönt att få höra en sådan dag när ett år just lagts till alla övriga. 

Födelsedagskortet hade plumpar och någon överstrykning och det var skrivet på  längden och tvären. Själfullt så det förslog. Solen sken in genom fönstret. Grenarna på björken vinkade ner några löv i renaste guld.

Och jag såg att det var gott.

                                                                                                                                                       /Gunilla