Om att odla ljuset

En dikt som jag alltid läser i november. Peter Sandelin heter författaren.
Varsågoda! /Gunilla


I den tunga tiden: odla inte bly,
I den mörka tiden: odla inte
               mörker.
Den mörka tiden
är en såningstid för ljuset.
Odla ljuset.
Älska.

Ömhet inför det ofullkomliga

Ett svar på ett inlägg på Facebook och fingrarna flipprar så det blir ett par märkliga ord. Man förstår vad det står, det är inte det, men jag är ju dock skrivarkursledare. Folk förväntar sig ju att...Något har hänt för jag låter känslan svepa över efter ett par minuter.

Layout till en fotobok. Jag lägger in bilder och det blir efter många timmar och värk i axlarna som jag vill ha det. När jag skickat iväg beställningen  upptäcker jag att en halv sida gapar tom. Prästen som nyss stod där har på något mysko sätt förflyttats till en annan sida och ingår nu i ett annat sammanhang. Kyrkligt det också men det är en annan präst som ska vara där. En djup suck och sedan sveper känslan över.  Det är inte hela världen.

I min almanacka står det deadline  fredag  6 december. Med rätt stora bokstäver. Jag har ingen aning om vad denna deadline gäller. Hjärtat åker upp i halsgropen men sedan åker det tillbaka till sitt rätta ställe igen. Förvånansvärt fort måste jag nog tillägga.

Idag skiner solen. Jag tar på mig mina lite noppiga strumpbyxor för alla onoppiga är i tvätten.  Och då ska jag ändock på finkalas. Jag känner en plötslig ömhet för det som inte blir perfekt, för allt som går så bra ändå. Och att det gäller också för mig.

                                                                                                                     

                                                                                                                         /Gunilla

Att lysa upp en bit i taget

                                                              

                                                         

Det blir inte som man har tänkt sig. Inte alltid sämre eller bättre men annorlunda. Ändå är det lätt att leka Gud och försöka regissera framtiden för att få kontroll. Förväntningar är ett jävla gissel, sa en kvinna till mig en gång. Förväntan är något annat, tänker jag. En öppenhet till att det bästa händer utan att man låser sig i föreställningar om exakt hur.

Ett alternativ till kontroll är att sätta sig på en stubbe och vänta på att livet ska komma en till mötes. Det brukar inte fungera i längden. Men när man reser sig och går kan det räcka med att lysa upp en bit i taget på den ofta halvskumma vägen.

Alla helgons helg. I går var jag på kyrkogården. Inga gatlyktor på räta linjer och med exakta utmätta avstånd men i mörkret brann lyktor och marschaller. Ibland tätt, tätt men på vissa ställen fick man ta några steg innesluten i en mörk säck. På avstånd flämtade alltid någon låga.

Alla dessa döda där på kyrkogården som visat oss hur man kan leva. I hårt styrda förväntningar eller i öppen förväntan. Alla som gått in i återvändsgränder, som letat sig fram på egna vägar.  Eller följt spåren som någon annan stakat ut. De döda och levande. I ständiga korsvägar är vi för alltid förenade. 

                                                                                                                                /Gunilla

Om att våga stänga dörrar

När man stänger en dörr öppnas det en ny. Jag vet att det är så och ändå är det svårt att verkligen stänga dörrarna till vars rum jag inte längre vill gå in i. För de där rummen har betytt något, en gång varit både trygghet och utveckling.

 Jag fegar. Jag låter dörrarna stå lite halvöppna. Utifall att. Fast egentligen vet jag att dessa handtag ska jag ta i en sista gång. Det definitiva känns läskigt. Så jag låter det vara. Det blir korsdrag av alla dörrar som står halvöppna runt om mig. Jag blir med ens så förfärligt trött. Och tänk om det inte öppnas någon ny dörr?

Jag är rädd men gör det till sist ändå.  Stänger dörrarna och väntar. Mumlar " Sesam, öppna dig.." Precis som Ali Baba gjorde så att klippväggen öppnades och alla skatter blev synliga. Det dröjer ett tag och sedan... Jo, det ser ut som om handtaget på en dörr jag aldrig tidigare sett sakta rör sig. Är det inbillning? Men nej, nu öppnar sig dörren på glänt. Jag blundar hårt, öppnar ögonen, tar ett djupt andetag och kliver in.

                                                                                                                                /Gunilla

      

                                                                                             

                                                                                            

Att vara berg...

Ibland är det svårt att vara i det som är, som pågår just nu, speciellt när det är mycket. Då kan det vara hjälpsamt att tänka sig själv som ett berg. Ett bergfast berg som står här, oavsett vad som händer, nu, då, eller sedan.

Fåglarna har försvunnit i skyn
och nu förflyktigas det sista molnet
Vi sitter tillsammans, berget och jag
tills bara berget finns kvar.

                               Li Po

När fötterna längtar...

Att låta fotsulan möta marken, släppa efter och låta den bära, att vara buren och i kontakt är vad marken är för mig. Jord, jord, jord. Ibland det enda jag behöver. /Eva

Få ihop världarna

I veckan hade vi Berättarmagi för årskurs treor på en skola i Botkyrka. Vi bygger om klassrummet till en sagoskog med en magisk glänta i dess mitt. En vit groda med silverkrona, en spindel och tre röda äpplen, en lykta. I taket glansiga tyger och ljud som porlar, surrar, klingar. Det är magi på riktigt, både för barnen och för oss.

Denna vecka har de fått möta den sagofigur som de själva vill vara i en visualisering och dramalek. Deras sagofigurer ska sedan ingå en gemensam saga och film. Det var onda feer som sprutar svart glitter, en hundra meter långa mask med förmågan att veta vad andra tänker och en drake som är för god för sitt eget bästa. Vi har rast under passet och när barnen kommer tillbaka frågar en flicka om hon kan få använda det hon lekte i sagan; hon hade hittat hur just hennes älva höll händerna, formade som en skål mot himlen, för att få kontakt med sin kraft som får andra att frysa till is. Klart hon fick och jag tänker att det är just detta som jag saknade så mycket från min skoltid. 

Då var min fantasivärld på skolgården under rasterna så stor; en hel värld i en bergskreva med kottar, alla berättelser i mitt huvud. När jag kom in så var det viktigaste att skriva rätt, som fröken ville ha det, med rätt lutning på bokstäverna och innanför strecken. Jag tänkte inte ens tanken att min inre fantasivärld skulle kunna vara med där. Och tänk, att jag nu får vara med i klassrummen där de olika världarna möts - den inre med den yttre. Med hjälp av magi, gröna sammetstyger och en ramsa som vi tillsammans säger tre gånger utan att släppa varandras händer. 

/Eva