måndag 16 december 2013

Att vara någons hopp

När vi har Berättarmagi för årskurs treor så gör vi ett rollspel av en Selma Lagerlöfs saga Bortbytingen. Den handlar om bondparet som får sin son utbytt med en trollunge, av självaste trollmor. Bondmor står fast vid sin övertygelse att ta hand om trollungen, trots att den är elak, ouppfostrad och bara äter levande föda som maskar, råttor och fluglarver. Hon står ut att vårda denna trollunge trots att alla är emot henne, tjänstefolket och hennes man säger åt henne att låt det vara, låt vargarna äta upp den, det är inte lönt. Men hon står ut och fortsätter mata och vårda, för hon har hoppet. Hoppet att någon vårdar deras barn som hon trollungen, hoppet att en dag åter få hålla sin son i famnen. 

Bondfar däremot han har inget hopp, han ser ingen utväg. Han säger att det har "knytit sig inom honom och där är stängt". Han är både rädd och så förtvivlad över att deras unge, med det lenaste skinnet och de vitaste av tänder, är borta. Så han till och med svämmar över och slår trollungen med en käpp, fastän han skäms efteråt och ångrar sig. Han är utan hopp.

Det är jag som spelar bondfar och jag känner i min kropp hur stängt det är. Ingen öppning, ingen rörelse alls. Jag ber barnen om råd hur vi ska göra. Jag och bondfrun har till och med slutat prata med varandra. Varför ska vi ta hand om denna förskräckliga trollunge och hur ska vi få tillbaka vår unge? 
Idag var det en kille i en skola i Botkyrka kommun som lugnt sa; "Ge inte upp hoppet - allt är möjligt". Han sa det till och med två gånger; "Allt är möjligt." 

Jag kände hur det vidgades inom mig - hur just hoppet gjorde en rörelse möjlig. En vilja att fortsätta, att inte ge upp och jag och bondfrun når varandra igen och sagan kan fortsätta. Han, den där killen i dagens workshop, han var bondfars hopp när han inget själv hade. Hoppet att aldrig sluta hoppas - då kan mirakel ske. Då är allt möjligt. 

/Eva


/Eva

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar