Jag var på en improvisationskurs i teater och ledaren fick
frågan hur det vara att improvisera inför publik. Att arbeta som improvisatör.
Att spela teater utan manus. Att kasta sig ut. Ja, ni förstår.
Hennes svar var att hon inte var ensam. Hon och hennes
kollegor kastade sig ut tillsammans. De bejakade varandras idéer och hämtade
kraft och mod i varandras blickar. För det mesta föddes associationer som lyfte
högt och vilt. Men det hände att det blev platt. Det fanns liksom
inbyggt i hela grejen.
Att följa sitt liv likt ett skrivet manus är tryggt. Jag vet
vad jag ska säga, vad jag ska göra och när jag ska agera. De repliker jag vet går hem upprepar jag likt
en papegoja. Till slut blir det en sådan
tristess att jag inte står ut. Det måste till något annat, något vars utgång är
oviss. Annars blir jag bara ett skal. Jag vet hur det är. Inte roligt alls.
Bara, bara tomt.
När jag stått stilla så länge att jag krymper. När jag är så skraj för det nya att
hjärtat rusar som på en liten harpalt. Då är det dags. Jag hämtar mod i blickar
som vill mig väl. Jag kastar mig inte
handlöst rakt ut. Men jag går några kliv rakt fram där jag brukar gå lite på
snedden. Jag står framför och inte bakom. Jag blir synlig. Och kan både lyfta högt och vilt. Eller landa
platt.
/Gunilla
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar