Avsked till Tranströmer

Tomas Tranströmer har dött men inte hans metaforer. När jag gick på skrivarlinjen på Jakobsbergs folkhögskola så kom Tomas dit på författarbesök just till vår klass. Jag minns en lågmäld, varm och ordrik man. Det här var nog tidig höst 1990 och några månader senare fick han sin stroke och miste nästan hela sin talförmåga. Men inte sina ord och sina toner, pianot och hustrun fick föra ut dem till omvärlden. 

Postludium är en musikalisk term och betyder efterspel. Den musik som strömmar ut från orgelpiporna när gudstjänsten är avslutad och församlingen tågar ut översköljda av toner och som sätter sig som ett minne i hörselnerverna. Postludium är ett avsked och en avslutning och så heter denna dikt av Tranströmer:

Postludium

Jag släpar som en dragg över världens botten.
Allt fastnar som jag inte behöver.
Trött indignation, glödande resignation.
Bödlar hämtar sten, Gud skriver i sanden.

Tysta rum.
Möblerna står flygfärdiga i månskenet.
Jag går sakta in i mig själv
genom en skog av tomma rustningar.


Tomas Tranströmer är död men hans efterspel svarar som sprittningar i känselspröten, som genklanger där bakom alla tomma rustningar.
Orden lever. 

/Eva