Att ta kommando på rätt sätt

Det finns så många metaforer över livet och hur man förhåller sig till det. Att sätta sig vid ratten och ta ut färdriktningen, att vara herre i sitt eget hus, att odla sin trädgård. Men var finns metaforerna som visar på den balansakt det är mellan att själv ta kommandot och att överlämna sig och låta vara i tillit. Balansen mellan görat och varat, mellan ying och yang.

Som det där med den egna kreativiteten. Kan man med viljan komma till sitt eget flyt, när skapandet föds i stunden och allt bara stämmer? Eller är det snarare frågan om att med viljan ge sig själv förutsättningarna för att hamna där? Avsätta tid, dyka upp, hålla ut och komma tillbaka till sig själv, igen och igen.

Bruno K. Öijer är en av dem som skapar metaforer för kanske just den balansakten:

Eländiga kvistar

en magiker vilken som helst
som somnat bakom ratten och kört i diket
borstar bara av sig glassplittret
tar sig ur bilvraket
och glider fram genom regnet
han ringer på närmaste dörr
och senare
inne i värmen vid en kopp spetsat kaffe
ler han snabbt mot dom som öppnat
och säger att han inte förstår
varför så få klarar sig oskadade genom livet
varför människor står i vägen för sig själva
varför dom envisas med
att byta ut sina trollspön
mot gamla eländiga kvistar som står
och dammar i ett hörn


/Eva

Att blomma för egen skull

När jag åkte skulle orkidéerna just springa ut i blom. Knopparna var spända, beredda att öppna sig vilken timme som helst. Kändes det som. Nu blommar de därhemma i ensamt majestät. Grannen som vattnar blommor lär väl njuta av en glimt. Men ändå.

De var ju inte speciellt roliga att se på under långa tider, skräpiga, livlösa - men nu passar det minsann. Att ha mage. Blomma bara för sin egen skull. 

Där jag nu är frodas växtligheten. De nysatta papayaträden sträcker stolt ut sina blad. På morgnarna går jag ut i trädgården och ser om någon avokado fallit ner från det mäktiga trädet. Det gäller att vara först, innan myrorna hunnit få sig ett skrovmål. 

Mangoträdets blommor knoppas. Om några veckor kommer trädet att stå i full blom.

Men då, när det är som allra vackrast, är jag långt härifrån.

                                                                                                                                     /Gunilla                                                                                                                                                                                                                                                                         

Låt bli att mata!

Häromkvällen satt jag och en nära vän i ett samtal som böljande mellan oss, från det närvarande nuet, den indiska curryrätten vars styrka sved i smaklökarna till det stora existentiella och vi landade i Ekhart Tolles begrepp; smärtkroppen. Smärtkroppen som det som är just smärtan som orsakats oss och som lever av att få den bekräftad i nutid, igen och igen. Smärtkroppen har förvisso rätt - där finns en smärta som oftast kommer från dåtiden och den behövs sannerligen tas hand om, förstås och läkas. Det är det som är det luriga. Att läka den och samtidigt inte låta den bli verkligheten. Att inte mata den utan om det är möjligt; klappa den ömt som en kär gammal bekant och viska i dess lurviga päls, jag känner dig, ser dig och släpper dig. 

/Eva

                                                                                       Ellen Junström

Should I stay or should I go?

För en vecka sedan gick jag en skogspromenad tillsammans med två andra söndagslediga. I början av skogsslingan stod ett par utslitna kängor på en stubbe. Vi stannade till och någon av oss frågade  om detta var en installation. Sedan gick vi vidare. Idag är det återigen söndag och  om kängorna finns  kvar på samma plats vet jag inte. Men hos mig har de hur som helst stannat kvar.

De där kängorna rör något i mig. De vill kommunicera och jag är beredd att lyssna. Jag koncentrerar mig  men det är bara min välbekanta tinnitus som svarar. Kanske måste jag lyssna på ett annat vis? Jag har ingen aning. Skorna har ristat ett oförklarligt spår och jag är beredd att se vart de för mig. Jag undrar om jag ska vara barfota och känna varje kvist under  mina ömtåliga trampdynor. Sedan undrar jag  om det är tvärtom - att jag ska sätta på mig ett par bekväma kängor och gå med stadiga och målmedvetna steg. Sol som silar ner genom träden.  Rak i ryggen som en fura. 

Eller kanske jag inte ska gå alls? Kanske ska jag sonika sätta mig på en stubbe.

 Lyssna till mina egna hjärtslag.

                                                                                                   /Gunilla

Släpp det!

Jag läser en bok om vad som händer när vi vilar av Tomas Sjödin. Från den där hederliga "vila på soffan efter maten" till att ta en timeout i sitt liv i minst två och en halv månad för att ge utrymme för något annat att födas. Kanske den där boken som längtar efter att få form, långresan, eller att hitta en livsrytm som bättre passar för den egna själen. 

Att vila är att släppa taget, skriver Sjödin. "Mycket i livet är oåtkomligt så länge man anstränger sig /.../ min upptäckt är att den vardagligaste av alla strategier, den som lyder: Släpp det, löper som en glänsande linje genom det mesta i våra liv. /.../ Att vila är att för en stund tillåta sig att förlora kontrollen och låta livet komma till sig."

Kanske visste vi det bättre i en tid när vi inte var uppkopplade och påkopplade, när dygnets ljus styrde vår kropps rytm. När årstiderna var lika cykliska som dygnet är. Jag läser en bok om vilan, liggandes i min grönmålade kökssoffa medan eftermiddagen sakta övergår till skymning...

/Eva

                                          Moder Jord av Karin Borgenstierna

Att behålla glöden i sin mila

Att inte brinna så  mycket att man brinner upp. Att vara engagerad och ändå hålla i längden. Att vara rädd om sig och hålla ett vakande öga på den inre glöden. Som kolmilan jag såg i helgen. Under två veckors tid håller ett antal personer milan igång. Den måste vaktas dygnet runt. Inte för mycket syre, inte heller för lite. Det ska glöda eldkulor därinne. Glöda så jämnt och fint men inte flamma upp.

Om man tänker att man har en egen kolmila, hur blir det då? Kan man slappna av? Kan man lära sig att hålla ett vakande öga över sig själv? Och om glöden slocknar - är man då bottenlöst förlorad? Det finns ju något som heter blåsbälg, det finns något som heter tålamod. Det får man inte glömma.

 Och om man råkar somna på sin vakt och det börjar brinna? Hur blir det då? Man måste väl kunna tända en eld igen. Börja från början,  gå från grunden och skapa gnistor genom att slå flinta och stål mot varandra. Med torrt gräs och näver  bygger man ett slags rede för att fånga upp de första gnistorna. Sluta dem intill varandra. 

Den första kolmilan som behöll sin inre glöd hade föregåtts av många kreativa försök. Bygg din mila med syre från dina andetag och gnistor från ditt längtande hjärta. 

                                                                                                                   /Gunilla

                

Bara göra!

I Babel förra veckan så pratade Karl Ove Knausgård och Tore Renberg om frihet och skrivande. Hur nödvändig friheten är och att det är själva innebörden av att vara en skrivande människa. Det att vara fri. Och hur friheten kräver din vaksamhet mot det som gör den bunden; förväntningar - både egna och andras. Den enda plikt som författaren har är att följa den egna lusten. Lusten som är en parameter för det allra viktigaste, det nödvändiga. 

Där, med vittringen mot det egna lustspåret så är det bara att GÖRA. Göra fel, stå ut med misslyckandet, göra mera, göra igen. 

Just så enkelt. Bara göra i frihet.

/Eva