Att läsa är att skriva

Jag hade svårt för att skriva som barn. En lätt dyslexi och dålig finmotorik gjorde att mina skrivböcker oftast var illröda av Frökens bockar. Stavfel och oförmåga att hålla sig inom skrivbokens linjering var orsaken till rödfärgningen. Fröken var ingen varm omhändertagande kvinna utan en strängt religiös dam med klart uttalade favoriter bland barnen från de bättre bemedlade. Oss tattarungar hade hon dålig fördragsamhet med. Jag tillhörde de lätt formbara ungarna och led väl inte särskilt mycket av hennes regim men en skolkamrat med en medfödd stor integritet redan i första klass, hatar henne fortfarande efter 60-70 år. Själv har jag så småningom förstått hur felaktigt vi barn från enklare förhållanden blev behandlade men jag känner inget hat, utan bara en lätt illamående för Fröken var ju en produkt av sin tid.Det här tilldrog sig alltså under förra seklets 50-tal. Jag lärde mig emellertid att läsa relativt snabbt och om jag knäckte koden tack vare Fröken eller av mig själv eller med hjälp av mor, får vara outsagt. Sedan dess har jag läst. Det ligger alltid en eller några böcker på nattduksbordet. Ska man skriva tror jag att det är väldigt viktigt att man får influenser från andra som skriver för ingen människa är en ö, som någon har uttryckt det.

Den lilla dyslexin och barnets oförmåga att fråga medförde en del missförstånd under skolarbetet. Ingenting blev heller bättre av att jag var kraftigt närsynt, vilket inte upptäcktes förrän i realskolan. Jag hade alltid svårt med dikesgrävarna person A och person B för jag utläste dem alltid som Persson A och Persson B och införde man sedan en Persson C så var blockeringen fullständig. Jag kunde inte ta till mig själva matteproblemet utan satt bara och funderade varför alla hette Persson. Jag har tänkt en del över varför jag aldrig frågade någon, inte ens någon klasskamrat om mitt problem. Kanske var det blyghet eller rädsla att göra bort sig, men hur som helst, någonstans i femti-sjätte klass löste sig Perssonproblemet. Matte har dock aldrig varit mitt bästa ämne.

Jag kommer från en läsande familj men det lästes definitivt inga böcker i nobelprisklass. Mor läste väl en del så kallad bättre litteratur medan far hamnade i spänningsböckerna. Han läste mycket Jack London i ungdomen och avancerade till de hårdkokta Manhattan-pockets med den snabbskjutande Mike Hammer i spetsen. Mickey Spillane hette författaren, och jag hamnade snabbt i Mike Hammers sällskap med mycket våld och sex eller bättre antydd sex för på 50-talet skrev man inte ostraffat öppet om sex. Vackra men fala kvinnor i massor dröp det av i böckerna. Walt Slade var en annan hjälte fast i Westerngenren. Han red alltid vidare i solnedgången med sexskjutarna lågt hängande på höfterna i alla upptänkliga väderstreck.

Jag minns när jag fick nog av Mr Slade för han hade hamnat i Klippiga Bergen utan något vapen, inte ens en kniv. Han hade heller ingen häst och ingen mat men Walt fann dock på råd: - Han ströp en älg.

Jag har läst om en del som vuxen av Mickey Spillanes massproducerade böcker och det mesta är enligt min mening rätt så dåligt. I sina bästa stunder kunde han dock mäta sig med Dashiell Hammet och Raymond Chandler, i den hårdkokta skolan. Jag vågar inte rekommendera någon särskild bok av Mickey Spillane men av de andra två kan man läsa vad som helst om man gillar lite spänning och pang-pang. Hur som helst, de här herrarna förde mig fram till Hemingway och här någonstans väcktes min lust att skriva.

Gästbloggare Anders Sandberg

Anders har fått två böcker utgivna hos Norlén och Slottner. Den första "I Fredens tjänst" är skriven tillsammans med kamraten Olle Sällström i salig åminnelse. Den andra boken har han skrivit själv och den heter "Smällen i Karlstad". Det är tänkt att bli en trilogi och tredje boken har arbetsnamnet "Djinnen från Molkom". Anders är i sjuttioårs åldern och pensioneringen har givet honom tillfälle att skriva och han skriver av lust. Han gick vår sommarkurs på Grimslöv folkhögskola. 

Boktips på recept

Hur skulle det vara om du gick till läkaren med din stress, din hjärtklappning eller dina sömnsvårigheter och kom hem med Tomas Tranströmers samlade diktverk under armen?  I England är det inte alls omöjligt. Där samarbetar den offentliga vården med biblioteken för att med hjälp av litteraturen som komplement ge patienterna chans till ett ökat välbefinnande. För många blir skönlitteraturen betydelsefull och ett sätt att hitta ord på svåra känslor.

Jag blir så glad när jag hör om det och börjar genast tänka på hur det skulle kunna yttra sig på min egen vårdcentral.

 
Säg att jag är orolig av mig för barnen. Lite mer orolig än andra. Att jag kanske till och med får svårt att sova. Tänk att jag tror att de råkat ut för det allra värsta när de inte omedelbart svarar på mobilen. Tänk att jag installerar appar och följer varje steg de tar. Tänk att jag en dag inser att jag måste bryta mönstret och går till doktorn. Och att hen då lyssnar inkännande, letar i sin dator och printar ut Henry Parlands dikt om att det fattas lite svalkande likgiltighet i moderns kärlek.  

Och att jag då säger att det är rätt spår men inte helt och hen då letar vidare i sitt arkiv. Där finner hen ett flertal korta texter under rubriken ”Att släppa taget” och så går jag hem med en kort betraktelse över den gamla eken som under hösten låter löven dansa fritt. Jag läser den under veckan som går  och på återbesöket berättar jag om den haft någon inverkan på min oro. Om oron fortfarande biter sig fast kanske jag blir ordinerad något tyngre eller i alla fall något som slår an den rätta tonen i mig.  

Eftersom min läkare på vårdcentralen inte är specialist på just orosproblematiken får jag en remiss till en specialist. När rätt bok hittas läser jag exakt så många stycken eller kapitel som ordinerats. Och en vacker dag, för hur den än är så kommer jag att uppleva den som vacker, när barnen ringer mig och frågar hur det är eftersom jag låtit dem vara ifred, så kommer jag att vara noggrann med nedtrappningen. Fortsätta att läsa lite då och då. Ända till jag kan gå tillbaka till dikten om eken som låter löven falla fritt. Och känna att den fäster. 

Ja, gärna. Så vill jag att det ska fungera. Just nu har jag problem med immunförsvaret och förkylningarna har kommit tätare än vanligt. Jag undrar vad min för tillfället inhyrda läkare skulle svara om jag bad på tips om läkande läsning?

 

                                                                                                      /Gunilla

Berätta din kropps verser

Jag har förut skrivit ett inlägg om att arbeta med narrativa intervjuer i utredningar av kränkande särbehandling, vilket också är temat i min bok som kommer i höst. 

Vid ett tillfälle fick jag en fråga om det inte var så att Narrativ metod betraktas som lite ovetenskapligt? Många personalstrateger vill ha ”bevis”, inte berättelser, påtalades det.

Jag har ägnat en hel del tid åt att beskriva skillnader mellan kvantitativ och kvalitativ forskning. Förklarat att vetenskapliga metoder lutar sig på olika filosofiska grundantaganden om hur världen och vetande är beskaffad. Säkrare mark än så står vare sig naturvetenskapen eller humaniora. Om man inte är teoretisk nörd som jag som läst vetenskapsteori och idéhistoria är det lätt att hemfalla till att det finns bara en sorts vetenskap och då menar man i regel naturvetenskap.

Låt vara hur det vill med detta. Nu har en bro börjat byggas mellan narrationer och medicin. Det började med en läkare i USA som insåg att patienternas berättelser gav henne betydligt mer värdefull information om sitt tillstånd om de fick berätta sin historia. För att få veta mer om berättande och hur det fungerar började hon studera engelsk litteratur och har skapat en utbildning för läkarstudenter och allmänmedicinare i narrativ metod. Nu har det kommit till Sverige och det har startat en förening. Svenska föreningen för narrativ medicin.

Nu har de också fått statliga medel från socialstyrelsen för att utveckla en mer personcentrerad vård genom narrativ medicin i första hand i vården av patienter med kroniska sjukdomar.

Det här är ett stort erkännande av berättandets betydelse. Jag är säker på att det kommer att bana väg för ett helt nytt sätt att väva in berättarkonst i rum där det annars mest varit prat och återvändsinformation. Nej, jag skrev inte fel. Jag konstruerade ett nytt ord. Gör det, ni också. Berika ditt språk och du berikar andra. Och dig själv.

fil.mag. Anneli Matsson

____________________

Anneli har en Master of Art i litterär gestaltning, är adjunkt, beteendevetare och organisationskonsult med specialisering på kränkande särbehandling och aggressivt beteende, författare och poet. I höst kommer hennes bok Kränkt eller Särbehandlad som beskriver en utredningsmodell basrad på narrativa intervjuer. Medlem i Sv. föreningen för Narrativ medicin. Blogg: https://nouw.com/inklusive

Narrativa intervjuers magi

I över femton år har jag lyssnat på människor som berättat sin historia. Sin arbetshistoria. Sin sårbarhet där.

   Det handlar om utredningar av konflikter och kränkande särbehandling i arbetslivet.

   ”Vad är det som hänt?”

Narrativa intervjuer skiljer sig från andra slags kvalitativa intervjuer med olika tema man på förhand bestämt. Då missar man berättelsen. Människan är en berättelse, skriver Clarence Crafoord. Jag håller med. Vi har en inneboende önskan om att förmedla vad vi varit med om. Och vi har en intuitiv förmåga att göra detta begripligt för andra. När vi varit med om något viktigt vill vi berätta. Idag är narrativ forskning etablerat inom samhällsvetenskapen och berättandet är inte längre förbehållet terapirummet. Det beror förstås på att tillämpningen är så mycket bredare.

   Konflikter och kränkande särbehandling är tunga ämnen. Det är svårt att förstå. Narrativa intervjuer gör att en händelseutveckling blir begriplig. Jag har så många gånger sett magin i samband med redovisningar av svårsmälta resultat. Människor kommer in och är spända, obekväma och ofta inställda på att ingenting gott kommer att komma ut av det här. Hur ska det bli annat än anklagelser mot den andre parten? Och sedan… Transformation. Uttrycket i människors ansikte när någon förstår. När erfarenheter kläs i berättande går det att relatera till. ”Ja… det här känner vi igen.” Eller ”Det här ger ett nytt ljus på saken, det här visste vi inte”. Oavsett om resultatet varit väntat eller oväntat så stiger det i rummet fram ett slags upphöjt lugn. En klarhet som öppnar upp låsta föreställningar eller spretigheter som nu hänger ihop och har vävts samman till flera kapitel i en bok som kompletterar olika människors perspektiv på ett händelseförlopp.

Det är magin. Att möjliggöra insikter som kan leda till läkning, handlingsalternativ och förståelse. Att lyfta fram sammanhanget där något hänt och se det med ny klarhet.

Gästbloggare Anneli Matsson; fil.mag i psykologi, organisationskonsult och författare till Konflikters liv och död (kommer snart i nyutgåva)

Magpirr och berättelser

Magpirret. Jag känner igen känslan av att det pirrar till i kroppen, eller liksom skuttar. Då är jag på rätt plats. En plats där förundran och igenkänning, tacksamhet och utforskarlusta samsas. Det händer när jag är tillsammans med andra som skapar, när dikter föds, magin när en gestalt träder fram på målarduken, kroppen som landar i en form i rörelseimprovisationen. Och såklart när jag är i det fria skapandet själv. Magpirret. Det är en kompassnål som visar riktningen. Hitåt. Dyk i. Välkomna. Stanna upp.

För mig är det berättelser. Berättelser med ord, färg, form, rörelse, kropp. Berättelser som visar oss vilka vi är och vilka vi har kapacitet att bli. Berättelser som en livstråd som vi kanske behöver nysta upp och reparera. 

Livsberättelsen som kan kallas den lilla berättelsen och så har vi de stora berättelserna; myter, sagor, tro. Stora berättelser som visar hur allt hänger ihop och som kan skapa en känsla av sammanhang. Hur våra livsberättelser dockar in till de stora berättelserna. Hur allt hänger samman. Kanske är just det allra viktigast i dagens samhällsklimat. Att hitta tillbaka till berättelserna och magpirret.  

/Eva

Det du tänker på, och som är viktigt för dig

Jag var åtta år den julen jag fick ett speciellt paket - en dagbok. Jag visste inte vad man hade en sådan till så jag var ju tvungen att fråga. ”I den kan du skriva om det som händer. Det du tänker på och som är viktigt för dig. Bara du bestämmer”, svarade mamma.

Trettio år och många dagböcker senare, satt jag i en korridor på sjukhuset och följde med blicken regndropparnas väg när de rann nerför fönstret. Inlåst på en avdelning för att jag inte skulle kasta mig från Västerbron. Jag var deprimerad och utmattad, och skrev om det som hände med mig. Det jag tänkte på inne i mitt mörker. Man kan se på handstilen att jag inte lyckades hålla mig på raderna. Att vissa bokstäver blev pyttesmå och andra stora, för jag var påverkad av så starka mediciner. Men jag lovade mig själv en sak – om jag överlevde skulle jag ge ut en bok. Löftet blev ett hopp att klänga fast vid. Jag måste leva vidare för att kunna skriva ner det som var viktigt för mig.

Jag fick ihop ett första utkast till boken. Maken läste. Efter två kapitel somnade han. Sedan sa han: ”Du kan inte skriva sådär, det är jättetråkigt. Och du byter tempus hela tiden. Man hänger inte med då”. Det var första gången jag släppte in en läsare i min värld, och jag förstod att det inte räcker med att själv anse att något är viktigt. Det gäller att fånga läsaren också med sin berättelse. Och att sätta alla skiljetecken på rätt ställen. För visst bestämmer man själv över sin text, men man sätter sig inte över de svenska skrivreglerna!

Varje gång jag tänkt att texten är färdig för tryck har det alltid varit något som måste strykas, ändras eller förklaras. Med några utvalda ord har jag försökt att gestalta mitt liv, men är det de rätta orden? Vad händer med våra minnen, tankar och känslor om vi väljer att beskriva dem med andra ord? I verkliga livet kan vi inte bara stryka det som inte passar in. I så fall hade jag velat stryka de tio år jag var sjuk och beroende av mediciner. Jag skulle inte alls ha med depression och självmordstankar och den långa vägen tillbaka till ett liv värt att leva. Bara det som gjort mig glad i livet, som mina barn, skulle få vara med. Genom att arbeta med min text har jag fått vända och vrida på det som gjort mig till den jag är. Jag har blivit djupt fascinerad av själva skrivprocessen och ordens betydelse. Hur en känsla förändras av att man byter ut ett enda ord, väljer en annan metafor. Eller hur man kan skärpa till en replik och gestalta en människa utan att använda en massa beskrivningar. Trots makens första reaktion kände jag att det fanns något jag ville berätta, som var värt att kämpa för. Jag fick något meningsfullt att tänka på, och boken blev ett konkret mål att sikta mot i en tillvaro som stundtals var mycket kaotisk. Jag håller den snart i min hand.

De har satt upp ett skyddsräcke nu på Västerbron för att man inte ska kunna hoppa. Det är bra. Människor som hoppar får aldrig chansen att berätta sin historia. Men jag lever. Kanske för att jag fick den där första dagboken när jag var åtta år, och mamma sa: ”skriv”!

/Annika Gustavsson (Gästbloggare) 

Att skriva och växa: Att berätta för öron som lyser gröna

Att skriva och växa: Att berätta för öron som lyser gröna: Jag intervjuar min mamma som fyller nittio år i höst. Hon säjer att när hon var fem-sex år hittade hon på sagor för sina kamrater. De s...