Att göra det rätta

Varför är det så svårt att vattna andras blommor? Frågan är just nu högst aktuell för mig. Jag sörjer för ett antal växter som ska överleva tills semesterfiraren återvänder hem. Jag har i hela mitt liv haft egna växter och en hel del av dem har frodats och mått gott. Mest för att jag oftast lämnat dem ifred antar jag.

När jag är blomvakt  tycker jag det är svårare att lämna växterna ifred.  Jag blir lite nervös. Jag vill så mycket, jag vill så väl. Helst ska blommorna skjuta nya skott och prunka som aldrig förr. Hur hittar man balansen mellan att vattna för mycket och för lite?  Fingertoppskänsla förstås. Man sticker ner fingret i jorden och känner efter om den är torr eller fuktig.

Men när det inte längre handlar om växter utan om livet i stort? När vet man säkert att man ska lägga sig i och när fattar man att man ska dra sig tillbaka? Återigen måste det handla om fingertoppskänsla. Denna gång i  en något känsligare tappning.

Markus Krunegård sjunger:  ”Ibland gör man rätt, ibland gör man fel, lev med det…”

Ja, det är väl så det är. Resultaten av ens görande skiftar. Någon gång kommer man att gå tå med en blommande hortenisa i sina armar. Som ju är så VANSINNIGT SVÅRA att sköta. En annan gång får man uthärda att snava fram med en lättskött pelargonia som man gett på tok för mycket vatten. Man får leva med det. Inse att man är människa.

                                                                                              /Gunilla Cullemark

                                                                                                           

Röda tråden i livet

Jag sitter på golvet och runt om mig finns högar av fotografier, fotopärmar, fotofickor och häftkuddar. Nu vill jag se struktur, helhet, sammanhang. Jag vill se en röd tråd i mitt liv. Det borde väl gå? Det är ju den starkt tvinnade tråden man ska följa när man skriver en roman. Små sidospår ok. Lite reflektioner och utsvävningar ok. Men sedan tillbaka till vad det nu var som var intrigen, huvudtemat, utvecklingen som driver läsaren att ivrigt vända på bladen.

Jag vänder blad just nu och konstaterar att det på flera ställen fattas foton. Det ser fan inte klokt ut! Vi delade på fotona i samband med skilsmässan. Jag har bläddrat i de där albumen sedan dess men ändå inte riktigt sett. Det känns sorgligt med gapande tomrum. Så nu lappar jag. Fyller luckorna, tätar ihop och får en del plastfickor över.

Nu ska de nya digitala fotona på plats. Jag redigerade omsorgsfullt i datorn och skar ner antalet alligatorer till tjugofem. Om jag ska ha med tjugofem alligatorer från Florida bör jag ha med tjugofem pelikaner. Pelikaner kan se väldigt olika ut beroende på var de plåtas. I luften, tillsammans med andra i väntan på fiskrens eller sittande på ett broräcke. Jag måste välja. Bland djur och människor, byggnader och vegetation.

Mina ben är stumma. Ena knäet har liksom låst sig. Jag hittar en låda med gamla foton med skiftande kvalitet.  En del personer på bilderna vet jag inte vilka de är. Några har för länge sedan bosatt sig i mitt hjärta. Förstahandskontrakt forever.

Jag ser mig själv i olika åldrar. Det frimodiga leendet, den allvarliga blicken, munnen som ett hårt streck på klassfotot i åttan. Livshändelser har dokumenterats.  Jag har hoppat fallskärm, någon gång suttit i en vitsippeskog med min dotter och jag har varit utklädd till liemannen. Fast påfallande ofta tycks jag ha suttit i diverse soffor uppradad tillsammans med andra.

Jag bläddrar febrilt i högarna och letar efter den röda tråden. Jag måste skära ner. Följa en linje. Men jag kan inte. Livet är inte en roman som konstnärligt ska ta gestalt. Livet är livet. Tomrum, bleknade bilder, suddig skärpa och tålmodigt väntande människor i olika soffmodeller.

Men också en rödkindad unge som springer rätt in i en älskad famn. Skärpan är klar, dispositionen väl avvägd och det tandlösa leendet skjuter som en båge rakt från hjärtat.

                                                                                                                                       /Gunilla

                                                                                                                                      

Vem bestämmer?

Förra veckan hade min yngsta son som går i åttan en "könsbytarrolldag". Killarna skulle en dag klä sig och agera som tjejer och tjejerna skulle göra tvärtom. Sonen traskade iväg till skolan i volangkofta och med pärlor runt halsen. Jag hör mig säga; ta den här, den är riktigt "tjejig" när jag visar honom olika outfit. Vem bestämmer vad som är vad och hur kommer det sig att jag är så snabb med att kategorisera? Vad är kulturellt, vad är socialt, vad är biologiskt?

Samma vecka var jag på Unga Klaras fenomenala föreställning Tillsammans är vi David http://ungaklara.se/forestallningar/tillsammans-ar-vi-david/ . Den bygger på en sann historia om en omskärelse som misslyckades på en enäggstvilling. Läkaren bestämmer sig då att göra om honom till en flicka, utan han vetskap, som ett socialt experiment för att bevisa att kön bara är en social konstruktion. Pojken som hette Bruce blir som tvååring Brenda och hon-han växer upp med en känsla att det inte stämmer. Hon får inte plats i klänningsrollen, att behaga och bli kär i pojkar. Hon försöker ändå tills det inte går längre.

När vi tar plats i rum, i samtal, i texter, i samhället, i mötet med den andre - hur styrda är vi att den andres blick, förväntningarna, mallarna? Hur grova får vi vara, vilka ord vågar vi använda, hur mycket plats tillåter vi oss att ta? Eller rättare sagt - hur mycket plats tillåter JAG mig att ta? Finns frizoner och kan skapandet vara en sådan?

/Eva

Skrivterapi och skrivhälsa.

Skrivterapi och skrivhälsa.
Läs Anns kloka tankar om hur skrivandet kan vara läkande

Att vara många

Jag är många samtidigt. Alla roller som står uppradade. Varsågod och kliv i; mamma, hustru, företagare, student, kollega, vän. Visst kan jag kliva i en och ur annan utan större förvirring. Ibland. Och på det yttre planet. Men alla delar i en själv. Tranströmer skriver något om att man bär alla åldrar i sig - som årsringar i ett träd. Hur förhåller man sig till alla sina åldrar, sina längtor, sina rädslor, sin storhet och sin litenhet? Kan de få vara där samtidigt?

Hon som absolut INTE tror att det kommer att gå bra. Inte något, inte överhuvudtaget. Hon som är förvissad att ALLA kommer att jubla och applådera för allt hon yttrar eller gör. Hon som är luttrad och resignerad. Hon som darrar av hänförelse av doften från en nyss utslagen tussilago. 

Att vara allt samtidigt - går det? Jo kanske, om jag lyssnar och låter vara. Om jag tar den som är rädd i famnen och viskar trygga ord, om jag tar längtans vingar och låter mig flyga. Om allt får finnas.

/Eva

Ord på vägen

Det finns de som har dikter eller citat i plånboken. Plånböckerna byts ut men orden följer med.  Ofta är det ihopvikta papperslappar, många gånger tummade på, många gånger lästa. Egentligen är det onödigt att lapparna finns kvar, de tar ju bara plats. De som en gång klippt ut de där orden, eller fått dem, eller själv skrivit ner dem, vet sedan länge vad det står. Ändå känns det bra att hålla i den där lappen. Handen vill helt enkelt då och då känna just det papperets struktur. Svårare än så är det inte.

Vad står det på de där lapparna? Är det verkligen bara dikter och citat? Nej, det är förstås inte sant. Vill du verkligen veta vad det står?  Åh, de innehåller allt! Det kan vara några kantiga, felvända bokstäver som tillkännager att man är världens bästa mamma. Det kan vara bara ett stort JA! Eller ett recept där man bakat in långt mer än de vanliga ingredienserna. Ett är gemensamt. De där orden vill väl. De väcker glädje, minnen, ibland sorg.  De låter sin ägare möta livet där det ska mötas.

Jag har en uppmaning som följt mig hela livet. Den finns inte i min plånbok utan är understruken med rött av en söndagsskolefröken i den bibel som jag fick julen 1970, när jag var tio år. ”Framför allt som skall bevaras må du bevara ditt hjärta, ty därifrån utgår livet.” Jag tänker på det när livet spretar och jag inte vet om alla väderstreck finns kvar. Då darrar i alla fall min inre kompass till och visar tydlig riktning. Då ser jag den rundkindade tioåriga Gunilla Pettersson framför mig. Med ett darrande pekfinger följer hon orden som hon läspande läser. Något om ett hjärta, något om livet.  Kanske jag inte förstod innebörden då. Men jag gör det nu. Och hämtar hem mig själv igen.

                                                                                                      /Gunilla

Vikten av att vila

Eva Sanner skriver i sin bok "Det sjunde steget" om vikten av att vila när man är klar med ett projekt.  Jag håller med henne. Risken är att man inte gör det. Vilar alltså. Risken är överhängande för att man bara springer vidare. Huvudstupa in i nästa idé som bara är en liten förskrämd grodd än så länge. Det blir tomt när man lämnar något som tagit ens kreativitet och tid i anspråk. Man hamnar liksom i ett vakuum. Ens unge som man matat och lärt hur man tar sig fram springer plötsligt iväg. Vänder sig i bästa fall om och vinkar. Visst kan man känna stolthet, men också sorg. Det blir så tomt. Vad gör man med all tid som hittills varit reserverad för ens kreativa bebis?

Sanner menar att man måste vänta in lusten. Man måste uthärda att ha långtråkigt. Då kommer idéerna och fantasin.  Jag håller med henne igen.  Jag är inne i den fasen just nu. Ett manus som jag skrivit har lämnat mina händer. Inte så långt visserligen. Det har än så länge inte lämnat huset. Min sambo läser det just nu. Jag frågar hela tiden vilken sida han är på. Om han hummar eller fnissar till vill jag direkt veta vad det handlar om. Speciellt hummandet kan ju ha så många nyanser. Jag flåsar honom i nacken när han läser. Jag tror inte jag är så där värst bra på det sjunde steget.  Men jag försöker. Lite i alla fall.

Idag gick jag till blomsteraffären och köpte en gul blomma. När det är vår heter den våreld och när det är höst heter den höstglöd.  I Sanners bok stod det att man skulle belöna sig när man avslutat sitt projekt. Eftersom min manusläsare gör en del anteckningar i marginalen vet jag att jag kommer att få tillbaka min bebis igen.  Bara för att säga hejdå en sista gång. Jag får beröm av blomsterhandlerskan när jag säger att jag köper blomman till mig själv. Det är lätt att glömma bort det, säger hon.  Att unna sig. Jag sträcker lite på mig av berömmet. Min blomma lyser starkt gul och jag betraktar den där den står på vardagsrumsbordet. Den ska hjälpa mig igenom tomhet och tristess. På andra sidan väntar första steget på skapandeprocessen. Sanner kallar det förväntan. Men det är då det. Nu ska jag bida min tid. Bli ett med min våreld och ge mig till tåls.

                                                                                                                       /Gunilla