Hoppet som en tidsmaskin

Tänk dig att du kliver in en tidsmaskin och så är du fem år framåt i tiden. Du har lyckats och känner dig så nöjd med att vara just här i ditt liv. Vad gör du? Hur doftar det på den plats där du är? Vem är du tillsammans med? Hur känns nöjdheten i din kropp? Fyll varje cell i din kropp med tillfredsställelse och sen är det dags att förflytta dig tillbaka till nutiden. Du står i nutiden och där framme finns framtidsvisionen som du ännu kanske förnimmer inom dig. Formulera ett konkret litet steg som du behöver ta för att din vision ska bli verklig. Ett steg som är möjligt att genomföra redan nu, eller i alla fall väldigt snart och ta sedan ett fysiskt steg ut på golvet. Du är inte ensam när du gör denna övning, en grupp av människor som är just i liknande situation som du själv är med och delar stunden med dig. De bevittnar din dröm och kan påminna dig om den om du själv skulle tvivla. Någon i gruppen har du också gjort ett avtal med om just det konkreta steg som du bestämt dig för att ta. Ni har skakat hand på det och hen har lovat att följa upp hur det har gått. Ni har till och med bestämt när. 

Den här övningen är en del av det pedagogiska programmet INGÅNG - Expressive Arts in Transition som vänder sig till helt nyanlända ensamkommande barn på flyktinganläggningar och som i nuläget genomförs på flera ställen i Norge. Melinda Ashley Meyer har i sin forskning bland annat kunnat visa hur risken för posttraumatisk stress minskar och hoppet ökar. Se filmen http://tv.nrk.no/program/KOID75009414/exit

Barnen som ofta är "fastfrusna" i sina kroppar efter flykten, som håller andan och överlever, som har svårt att vara närvarande i nuet utan fastnar i oro och tankar får lära sig avslappning och hur rörelsen hjälper dem att vara i sig själva. De får visualisera en trygg plats inom själva, utforska sina resurser med hjälp av att låna ett djurs egenskaper. Framförallt får de vara i en grupp som bekräftar och stöttar. Där de kan vara i nuet tillsammans och bli till genom varandra. En plats där hoppet kan vara en tidsmaskin som tar dig exakt dit du vill.

Förra helgen fick jag själv lära mig det här programmet genom att göra de flesta av övningarna, tillsammans med de andra i gruppen. Jag stod i femårs framtidsvision i min verksamhetslokal och ateljé. Den har trägolv och fönster från golvet upp till taket. Solen gjorde solkatter på dess golv, alldeles lent under fotsulorna. Doftar färg och espressokaffe. Man ser havets fria horisont.                                                                                                                               /Eva
                                                                                                                                                     

Betydelsen av att åka hiss

En dag när vi satt på min väninnas balkong på första våningen, från vilken vi kunde skymta vattnet i Årstaviken, sa hon

“Jag önskar att jag bodde högre upp.”

Jag antog att hon önskade det för att kunna få bättre utsikt. Så jag svarade
“Ja, det vore en fantastiskt med en sån utsikt!”
Hon tittade då på mig och sa
“Det är inte därför.”
Hon vände upp ansiktet mot den bleka vårsolen och fortsatte
“Jag åker alltid hiss upp fastän jag bor på första våningen. Det har med väntan att göra; jag älskar att vänta. Och att åka hiss tillåter mig att vänta.”

Kanske är det en av anledningarna till att hon och jag är vänner, för jag förstod omedelbart vad hon menade. Väntan, ögonblicken emellan; pauserna. Det är de stunder då andetaget kan fördjupas, greppet om tillvaron lösgörs och allt kan flyta fritt. Det är stunder då allt är som det är i en ordning, eller oordning, oberoende av mig och det går att vila i ett slags förvissning.

Min första text kom till i en sådan väntan. Den överrumplade mig. Det var nästan som om jag inte hade något med den att göra, utan det var bara som att ta diktamen - den kom till mig. På den tiden jobbade jag som mentalskötare inom psykiatrin och den dagen körde jag en patient till socialförvaltningen. Hon skulle ansöka om bostadsbidrag. Då jag inte skulle sitta med på mötet gick jag och satte mig på ett fik vid Nytorget denna tidiga och soliga vårförmiddag. Jag kan inte minnas att det var något särskilt som hände i mitt liv just då; inga storslagna planer på resor världen runt eller djupa förälskelser eller ens att påföljande helg skulle bjuda på någon särskild spänning. Utan livet rullade på, det var mest vardag. Men så var det var den där stunden då jag satte mig på fiket för att för att dricka en latte, den där pausen där jag inget annat gjorde än väntade. Det fanns ingen orsak till att uträtta ärenden eller att oroa sig för framtid eller gräma över dåtid, det fanns denna stund i väntan som tillät mig att släppa taget om tillvaron och måsten och krav och alla rörelser i någon riktning. Och det var som om tillvaron med förstärkta konturer och fördjupade nyanser då kom rusande emot mig. Det var en stund då tillvaron klädde sig naken för mig och lät mig se det vackra i dammet som virvlade upp efter bilars framfart, att höra sången i dånet från kaféets espressomaskin, att känna att tyngden av min egen kropp mot stolen gav mig tillhörighet. Jag skrev med en gul blyertspenna på en servett.

Hon stod utanför socialförvaltningens lokaler på Östgötagatan när jag kom och hämtade henne. Jag var lite försenad då jag hade förirrat mig in i söders labyrint av enkelriktade gator.  När hon steg in i bilen frågade jag
“Hur gick det?”
“Bra”, svarade hon.
Sen sa vi inte sa mycket mer. Jag startade bilen för att köra tillbaka till avdelning där hon var frivilligt intagen. Hon satt i framsätet och fingrade på de ifyllda blanketterna från soc. Och jag kände den hopknölade servetten skava i min högra framficka.

Väntan, men inte i väntan på något eller någon utan mer som ett tillstånd där liv finns på sina egna villkor, där lyssnandet kan äga rum. Det var det hon pratade om, min väninna.

Vem den unga kvinnan var som jag skjutsade till soc minns jag inte längre. Min väninna har nu äntligen flyttat. Men eftersom jag inte har pratat med henne på ett tag och inte varit hem till hennes nya lägenhet än vet jag inte om hon nu bor högre upp. Men servetten, den kan jag ännu känna skava i min framficka. 

                                                                                    / Maria Sjöström

Att skriva som det är

Ibland läser jag nekrologer. På några få rader sammanfattas en  människas liv. Jag frapperas över alla dessa fantastiska människor som lämnat jordelivet. Över alla som lyckats i karriären, haft diverse styrelseuppdrag och samtidigt varit närvarande för familj och vänner. Alltid med ett varmt leende på läpparna, beredda att trolla fram ett serveringsfat med något svåruttalat på.

Födelsedagsannonser, cv:n,  dejtingsidor. Hur skriver man? Varför skriver vi inte mer som det är?  Att visserligen är jag  disträ men  när det verkligen gäller kan jag skärpa till mig. Rätt rejält. Karriärstegen, ja den har jag mest smugit runt. Jag får beslutsångest när jag är hungrig, jag måste ha mat på bestämda tider. Det kan man  säga redan på första dejten.

Åren har liksom gått och inte har jag bjudit på så värst många storkalas men en kopp kaffe har jag ställt fram för den som önskat. Och lyssnat har jag gjort, kanske ibland med ett halvt öra, men i alla fall. Jag har ganska ofta suttit och tomglott. Det har inte nödvändigtvis resulterat i skarpa analyser eller kreativa idéer. Fast ibland så. När man minst anat det. 

 Om någon till äventyrs  skulle få för sig att skriva en nekrolog när jag dött så vill jag att man skriver som det är. Det är gott så. 

                                                                                                               /Gunilla

Tala till nerverna, skelettet, molekylerna!

Just idag glittrar det av rimfrostkristaller på hustaket tvärs över gatan. Just idag spricker ljuset genom och jag har Julia Romanowskas föreläsning likt en kör i mitt inre;

"Världen öppnar sig som en fråga – jag vill inte ha några svar " "Livet är allvar – att leva fullt ut är en skyldighet" "Mitt ansvar som människa" "Ni har talat till mina nerver, mitt innersta, skelettet, molekylerna" "Bojen är på djupet"

Rösterna tillhör de chefer som varit med i hennes forskning om hur starka konstupplevelser förbättrar det egna ledarskapet på många olika plan. "Improving Leadership Through the Power of Words and Music". Deras upplevelse av ödmjukhet och en starkare känsla av ansvar inför den andre, ökad självrespekt och acceptans av livets motsägelser; ondskan finns, mörkret finns även i mig och en vördnad inför människans väsen och livets storhet. Hur detta leder till förbättrad hälsa (psykisk och fysisk)  inte bara hos cheferna själva utan även hos medarbetarna och en ökad effektivitet hos företaget. 

Metoden kallar Julia Schibbolet vars kärna är en performance med en drömliknande struktur av ord och musik, en ordström som är likt ett collage av röster. Höga visan blandas med Elfriede Jelinek och dokumentära texter om folkmord, intensiva stråkar, slagverk. Efteråt så skriver och pratar man om sin upplevelse, helt utan instruktioner. Man delar och lyssnar på varandra, man går in i sig själv. Det är allt och det är det stora. Inga manualer, ingen verktygslåda; så här blir du en bättre chef.

Detta är hoppfullt. Riktigt hoppfullt. Konstens förmåga att få oss att härbärgera livets komplexitet och vår egen. Konsten som kallar på oss att se vår egen förmåga, vårt ansvar, vår storhet.  En utmaning och en möjlighet. Ljuset letar sig genom sprickorna. Alltid. 

                                                                                                                            /Eva

 

Att skriva med plumpar

Något händer när jag ska skriva födelsedagskort. När det är ett sådant där vackert kort och jag bara ska skriva ett enkelt grattis och något lite mer. Jag vill att själva handstilen ska andas  högtid. Helst ska det vara skrivstil. Jag vet att jag en gång har skrivit sirlig skrivstil. På vinden finns bevisen i form av ett par skrivböcker daterade 1969. Jag var nio år och det måste ha varit peaken på min finmotoriska bana.

Jag spänner mig, glömmer andas och klämmer till med mitt grattis. Det ser inte bra ut. Inte alls. När jag skriver under med mitt eget namn fattas ofta en bokstav. Inte för att jag skriver en lagom nonchalant autograf. Utan för att en bokstav bara försvinner bland mina ömsom stelt uppsträckta och ömsom darrigt vingliga bokstäver.  Man kan ju undra vad fan det hela handlar om.

Hur svårt kan det vara att skriva ett vanligt födelsedagskort? Igår blev det så där igen. Det är inte det att jag har höga krav. Jag har bara en sådan innerlig önskan att det inte ska bli några fula plumpar eller att jag glömmer ett ord eller att liksom bokstäverna blir så tunna att de sugs in i det där vidunderligt vackra födelsedagskortet. När det händer måste jag  ju fylla i så att man ser vad det står. Och det som sker då är att just det ordet, just de bokstäverna sticker ut. Då blir jag tvungen att fylla i resten av texten också. Inte sällan blir lik förbannat någon bokstav tjockare än de andra. Eller så blir det av någon outgrundlig anledning ett extra streck lite vid sidan om.

Jag tänker då att jag kan göra om det där strecket till en blomma. Det är ju ändock ett födelsedagsfirande vi pratar  om här. Eller möjligen ett bröllop eller en examen. Blomster är alltid rätt i dessa sammanhang. 

Igår när allt detta hände igen så tog det bara stopp. Inga försök att skyla över. Ingen panikuttryckning för att handla ett nytt födelsedagskort. Jag bara skrev som det var. Att det perfekta är själlöst och att de som väver persiska mattor alltid fifflar in en tråd som bryter av symmetrin. Bara för att påminna om att vi människor inte är fullkomliga. Jag tänkte att sånt måste vara skönt att få höra en sådan dag när ett år just lagts till alla övriga. 

Födelsedagskortet hade plumpar och någon överstrykning och det var skrivet på  längden och tvären. Själfullt så det förslog. Solen sken in genom fönstret. Grenarna på björken vinkade ner några löv i renaste guld.

Och jag såg att det var gott.

                                                                                                                                                       /Gunilla

Poesi större än klassrummet

Just nu turnerar vi i Uppsala med vår workshop Skrivglädje och har bland annat poesiworkshop för mellanstadiet. När jag ska berätta vad poesin betyder för mig så inser jag hur svårt det är att förklara just det. Vad poesi betyder för mig? Poesi är magi, poesi är bilder som öppnar mig för ett annat sätt att vara i, att se, att känna världen, bilder som liksom skälver i magtrakten. Ja, just det, så... någon annan som också har upplevt det som jag upplevt och ger med sina ordytmer, ordbilder ett nytt perspektiv. Detta låter sig inte förklaras, det måste upplevas. Mellanstadiebarnen skapar metaforer med slumpens hjälp "Glädje är en röd bok i Marianergraven", skriver om hur man kan höra längtan på en blåsig gata i Libanon och hur känslan av att spela fotboll är som när ett stim av akvariefiskar snabbt söker sig till betet. Vi upplever tillsammans med barnen och klassrummet blir större och min magtrakt expanderas. Just det, just så...

/Eva

Att känna regnet

 

När det regnade som värst i somras fick jag syn på en man utanför mitt fönster. Han stod under ett träd tvärsöver gatan. Huvudet var dolt av ett intensivt grönskande bladverk och hans händer låg prydligt på magen, den ena handen ovanpå den andra. Alldeles stilla stod han där, själv likt ett tåligt träd som bara väntade ut naturens gång.

Bob Marley har sagt: "Vissa känner regnet, andra blir bara blöta." Jag visste inte vilken kategori mannen mittemot tillhörde men jag tog ett foto på honom. Han väckte något hos mig där han stod, huvudlös och stilla. Sedan stack jag själv ut huvudet  i ösregnet och frågade om han ville komma in. Han tittade fram så hastigt att jag inte riktigt hann se hans ansikte men avböjde artigt och sa att det gick bra. 

Jag insisterade inte. Han stod kvar en god stund. I fönstret hänger en skyddsängel av glas. Det blev som en tavla. Skyddsängeln snett över mannens huvud, det som man inte såg. 

Nu tittar jag då och då på fotot och varje gång blir jag lite sorgsen. Om det är över mannen som inte ville komma in i värmen eller om det är över mig själv är svårt att svara på. Kanske det är det senare.

Att jag alltför sällan känner regnet. Allt jag alltför ofta bara blir blöt.

                                                                                                                

                                                                                                                       /Gunilla