Ord, ord - och tystnad i dokumentär

Man kan trösta sig med ord. Smeka sig med ord, låta någon annan göra det. Man kan låta någon hälla sirap i ens öron, låta det rinna ner och svälla hjärtat, värma magen varm och lugn. Man kan låta någon övertyga om att det finns en framtid som håller ens konturer samman. ”Allt blir bra, i slutänden blir allt bra…”

Ibland är orden livlinor. Ibland är de överflödiga. De ställer sig i vägen, skapar distans, blir en pladdrig ljudkuliss för det som behöver förmedlas.  För man kan gömma sig bakom orden och man gör det så lätt som aldrig det. En ordgrotta som bara rymmer en själv.

 Det handlar inte om att väga varje ord på guldvåg. Då blir man stum. Det triviala vardagsspråket, att prata väder och vind med främlingar är inte att förakta. Den kontakten kan vara så mycket mer än det som sägs. Ett ögonblänk, ett leende, en samhörighet som binder osynliga trådar.

Vissa ord blir broar över mörka vatten. Man hade trott att man var ensam och så är man inte det. Så hör man någon annan som säger att jag har också varit med om detsamma. Man delar orden, man sträcker sig mot dem som katten dras mot den smala solstrimman i fönstret.

I Nina Hedenius dokumentärfilm ”Iakttagelser i tiden” sparas det på orden men inte på upplevelser. Vi får vara med om när både människor och djur kommer till världen, vi får vara med när bonden lyfter undan sina hundar från kökssoffan för att själv kunna ta en tupplur efter maten. Åtminstone en av hundarna lägger sig sedan bakom honom och man förstår att det inte är första gången det sker. I långa tagningar får man följa det vardagliga; en man som omsorgsfullt skalar en potatis, en kvinna som lika omsorgsfullt städar en toalett.

 

I denna film är det inte orden utan främst tystnaden som talar. Och mycket är det som blir sagt.

                                                                                                                             /Gunilla

                                                                                                                

Sitta vid härden och bli vaggad...

Jag läser Clarissa Pinkola Estés klassiker Kvinnor som slår följe med vargar. Hon är jungiansk analytiker och historieberättare, använder sig av myter och sagor för att bland annat gestalta psykiska skeenden. När jag först närmade mig boken tänkte jag; "Populärpsykologi som var inne för tjugo år sedan...är det inte lite passé..." Men sedan började jag läsa och jag är fast. Jag hamnar i klichéer när jag ska försöka beskriva hur den talar till mig, hur det kallar och vibrerar, att JA säger en röst i mig, eller är det själen - låt mig fri, låt mig vild och kraftfull. Hur jag kan hämta vishet från sagorna, som den om De tre gyllene hårstråna som handlar om hur man kan återfinna koncentrationen. Och vem behöver inte veta det?

"En gång i djupaste natten, en sådan natt då allting är svart och träden ser ut som knotiga händer och himlen är mörkt midnattsblå, kom en gammal man stapplande genom skogen, halvt förblindad av trädens långa grenar som rispade honom i ansiktet. I ena handen bar han en liten lykta. Ljuset i lyktan blev mindre och mindre"

Den gamle mannen släpar sig fram och blir allt tröttare och tunnare, likaså skenet från hans lykta. Tills slut kommer han till en stuga där han ramlar ihop på tröskeln. Där inne sitter en gumma vid en sprakande eld. Hon famnar den uttröttade mannen, en benhög med sladdrigt skinn… hon famnar och håller, vaggar i sin famn i gungstolen vid elden, hon nynnar och väntar. Han förvandlas till en vacker yngling, hon fortsätter gunga, han förvandlas till ett välmående gossebarn med gyllene hår. Hon tar tre av hans gyllene hårstrån och slänger dem på golvet. En efter en och det åtföljs av ett Pliing ljud. Det är nu gryning – natten är över och pojken springer iväg. 

Gumman som håller och gungar kallar Clarissa Den som vet/ La que sabé – en aspekt av vildkvinnan i psyket, förnyerskan, som sitter vid härden, vid elden i sin gungstol och som vet att mannen kommer att falla ihop på hennes tröskel. Sådan är den kreativa cykeln och hon lyfter bara upp oss och håller oss i famnen tills vi återfår krafterna. Mannen som är animus, den del i psyket som jungianer kallar en manlig energi, eller förmågan att manifestera inre tankar, visioner och idéer i den yttre världen. Mannen har förlorat sin koncentration och det är att förlora sin energi. Det finns ingen drivkraft kvar, idéen som symboliseras av ljuset i lyktan som slocknar. Vid härden, i famnen och vaggandet kan krafterna förnyas, föryngras och till slut är den manliga energin åter vital och nyfödd. Gumman rycker tre hårstrån från pojkens huvud och slänger dem på golvet. Hur håret är en symbol för tankarna och att de behöver gallras, tankar som står i vägen för den rena idén. Hur ljudet väcker medvetandet, en klocka som kallar till nuet, till här och nu är det enda som finns.

Att andas är att gunga, bröstkorgen som en vagga, diafragman som rör sig i sin uppoch nedvända skål – upp och ner. Att andas är att vara, att existera. Att andas och vara medveten om att nu andas jag in – nu andas jag ut – det är det enda, så enkelt och så svårt. Och att ha tilliten till sin inre förnyerska, vildkvinnan - hon som vet, som Clarissa skriver: " Ha du förlorat koncentrationen  så sätt dig bara ner och slappna av. Lyft upp idén  och gunga den sakta. Behåll en del och kasta annat, så får den nytt liv. Mer behöver du inte göra."

/Eva

 

Du är vacker!

Jag passerade gången dagligen och ändå reagerade jag likadant varje gång jag såg de vingliga orden med det resoluta utropstecknet. ”Du är vacker!” Det liksom svirrade till i maggropen och så rätades mina kutiga axlar upp sig av en osynlig hand och vete fan om jag inte också log ett litet klädsamt leende. Precis som om väggen var levande och hade förmågan att småflirta lite med mig, där jag stressade fram i novembermörkret med mössan djupt nerdragen över kalla öron och långkalsongerna korvande under jeansen. Jag blev lite varm också och jag vill så innerligt gärna tro att det inte enbart rörde sig om klimakterievallningar.

Plötsligt vet jag varför jag blir så drabbad och varför det dröjer sig kvar. Det är inte reklam. Det finns ingen som intrikat nästlar sig in i mitt hjärta för att få mig att öppna plånboken. Det är samma sak som med de stickade halsdukarna som jag såg lite överallt i stan i vintras; runt lyktstolpar och gråa elskåp. De färgglada plaggen kräver inte något av sina bärare. De bara bara värmer.  

                                                                                                                                               /Gunilla

Att vara i Mellanrummet

Ibland har vi våra skrivkurser i en lokal som heter Mellanrummet. Det är något speciellt tillåtande att vara i ett mellanrum; det är en fredad zon, ett speciellt gränsland. Här kan man ta djupa syrerika andetag, här kan man bearbeta sina intryck som en orm smälter sin föda.

En författare måste lämna mellanrum åt sina läsare. Allt ska inte uttalas, blir vi skrivna på näsan blir vi irriterade. I glappet som uppstår bjuds vi själva att vara med. Så är det väl med allt som berör. I går såg jag dokumentärfilmen ”För dig naken” som handlade om konstnären Lars Lerin.  Den kommer alltid att dröja kvar i mig, också för allt den inte sa.

Det finns många mellanrum Ett är tillståndet mellan sömn och vakenhet, ett annat är när man är på väg.  Jag brukar försvinna i tåg-glapp rätt ofta. Då sitter jag och tomglor och missar att kliva av i Gubbängen, där jag bor. Jag kan inte påstå att jag klokt och insiktsfullt hyllar mellanrummet när jag måste trassla mig tillbaka hem igen och är trött och hungrig. Men jag vet att det är där jag har varit.

 Utan mellanrum skulle jag aldrig hitta in till alla de andra rummen jag vill vistas i. Då skulle jag gå vilse på riktigt, då skulle jag bara irra runt i labyrinter medan blodsockerhalten skulle sjunka för varje stapplande steg. Vad värre var – då skulle jag aldrig någonsin hitta hem.

                                                                                                                              /Gunilla

 

Att inte veta något om någonting

En person som står mig nära uttalade i sitt eget 70 årstal;
" Nu vill jag leva med att jag egentligen inte vet något om någonting". Det träffade mig rakt i magen, skrämmande, lockande och så sant. Allt kan ske, inget kan ske - det enda som är säkert är att allt förändras hela tiden. Att försöka hålla fast i en rörelse, en andetag, ett ögonblick som vidgas i ett nu, stillheten en sommarkväll när skymningen sakta tonar ner dagen till natten, som har stråk av svalkande svärta. Det är inte möjligt.

Inte hålla fast, inte försöka kontrollera det som kanske kommer att hända, inte tvinga in livet i en form.

Tänker mig ett blåmusselskal på en klippa strax vid havsytan, hur det låter sig fyllas av saltvatten och tömmas igen, sköljas över och tömmas. Tänker mig en ihålig ek som är möjlig att gå in, omslutas av ekstammen och se blåhimmel som tak. Hur eken står här och håller på att dö, lika länge som den har levat och sedan återgå till jorden. Tänker mig en dagfjäril som försiktigt krasar sitt puppaskal för att med lätt skrynkliga vingar ta dagen till sin. Den enda dagen. 

Att inte veta något om någonting. Att vilja hålla kvar det som är det bästa, det på topp, årets ljusaste natt och längsta dag som ju redan har varit. Det var bara en rörelse, en stund när solen stod i just den positionen i förhållande till jorden. Hur positionen förändras, vrider sig en aning. Hur skogsnävan vrider sina kronblad mot ljuset så att den kan fylla sig med sol. En aning av annan vinkel, en liten annan form. Skogsnävan vet inte förändringen. Den vet bara att söka ljus. Så vill jag också leva.

/Eva

Att göra det rätta

Varför är det så svårt att vattna andras blommor? Frågan är just nu högst aktuell för mig. Jag sörjer för ett antal växter som ska överleva tills semesterfiraren återvänder hem. Jag har i hela mitt liv haft egna växter och en hel del av dem har frodats och mått gott. Mest för att jag oftast lämnat dem ifred antar jag.

När jag är blomvakt  tycker jag det är svårare att lämna växterna ifred.  Jag blir lite nervös. Jag vill så mycket, jag vill så väl. Helst ska blommorna skjuta nya skott och prunka som aldrig förr. Hur hittar man balansen mellan att vattna för mycket och för lite?  Fingertoppskänsla förstås. Man sticker ner fingret i jorden och känner efter om den är torr eller fuktig.

Men när det inte längre handlar om växter utan om livet i stort? När vet man säkert att man ska lägga sig i och när fattar man att man ska dra sig tillbaka? Återigen måste det handla om fingertoppskänsla. Denna gång i  en något känsligare tappning.

Markus Krunegård sjunger:  ”Ibland gör man rätt, ibland gör man fel, lev med det…”

Ja, det är väl så det är. Resultaten av ens görande skiftar. Någon gång kommer man att gå tå med en blommande hortenisa i sina armar. Som ju är så VANSINNIGT SVÅRA att sköta. En annan gång får man uthärda att snava fram med en lättskött pelargonia som man gett på tok för mycket vatten. Man får leva med det. Inse att man är människa.

                                                                                              /Gunilla Cullemark

                                                                                                           

Röda tråden i livet

Jag sitter på golvet och runt om mig finns högar av fotografier, fotopärmar, fotofickor och häftkuddar. Nu vill jag se struktur, helhet, sammanhang. Jag vill se en röd tråd i mitt liv. Det borde väl gå? Det är ju den starkt tvinnade tråden man ska följa när man skriver en roman. Små sidospår ok. Lite reflektioner och utsvävningar ok. Men sedan tillbaka till vad det nu var som var intrigen, huvudtemat, utvecklingen som driver läsaren att ivrigt vända på bladen.

Jag vänder blad just nu och konstaterar att det på flera ställen fattas foton. Det ser fan inte klokt ut! Vi delade på fotona i samband med skilsmässan. Jag har bläddrat i de där albumen sedan dess men ändå inte riktigt sett. Det känns sorgligt med gapande tomrum. Så nu lappar jag. Fyller luckorna, tätar ihop och får en del plastfickor över.

Nu ska de nya digitala fotona på plats. Jag redigerade omsorgsfullt i datorn och skar ner antalet alligatorer till tjugofem. Om jag ska ha med tjugofem alligatorer från Florida bör jag ha med tjugofem pelikaner. Pelikaner kan se väldigt olika ut beroende på var de plåtas. I luften, tillsammans med andra i väntan på fiskrens eller sittande på ett broräcke. Jag måste välja. Bland djur och människor, byggnader och vegetation.

Mina ben är stumma. Ena knäet har liksom låst sig. Jag hittar en låda med gamla foton med skiftande kvalitet.  En del personer på bilderna vet jag inte vilka de är. Några har för länge sedan bosatt sig i mitt hjärta. Förstahandskontrakt forever.

Jag ser mig själv i olika åldrar. Det frimodiga leendet, den allvarliga blicken, munnen som ett hårt streck på klassfotot i åttan. Livshändelser har dokumenterats.  Jag har hoppat fallskärm, någon gång suttit i en vitsippeskog med min dotter och jag har varit utklädd till liemannen. Fast påfallande ofta tycks jag ha suttit i diverse soffor uppradad tillsammans med andra.

Jag bläddrar febrilt i högarna och letar efter den röda tråden. Jag måste skära ner. Följa en linje. Men jag kan inte. Livet är inte en roman som konstnärligt ska ta gestalt. Livet är livet. Tomrum, bleknade bilder, suddig skärpa och tålmodigt väntande människor i olika soffmodeller.

Men också en rödkindad unge som springer rätt in i en älskad famn. Skärpan är klar, dispositionen väl avvägd och det tandlösa leendet skjuter som en båge rakt från hjärtat.

                                                                                                                                       /Gunilla