Sommarlov på Hogwarts

Böckerna hade legat där ett tag. I en prydlig liten hög i pelletsförrådet som inte längre är ett pelletsförråd  men namn är svåra att tvätta bort så det får fortsätta att heta så. En trappa ner, i ett kallt utrymme tillsammans med ved till öppna spisen, några kopparsaker som ska putsas upp någon passande dag, ett bleknat studentplakat och en massa verktyg  som heter något som bara en fackkunnig känner till.

 Böckerna hade som sagt funnits där rätt länge men på sista tiden hade de fångat min uppmärksamhet varje gång jag gått ner för att hämta en vedklamp eller letat efter en passande kruka till någon ny krukväxt.  En dag  tog jag upp den översta boken i högen och bläddrade i den.  Det var något som drog, något i mig som viskade med så tunn röst att jag först trodde att jag inbillade mig.  Jag hade mycket att göra, jag hade absolut inte tid men vad hjälpte det. Jag tog upp boken från det kalla förrådet och in i det varma köket.  Inuti boken låg det ett bokmärke och när jag vickade på det fram och tillbaka så ändrades bilden. Först ett vapenemblem med ett ståtligt lejon och Gryffindor skrivet längst ner, med en lätt vridning blev texten istället Slytherin och en grönskiftande orm med öppet gap trädde fram.

 Jag började läsa och något oförklarligt är det som nu håller på att hända.  Främmande människor på tunnelbanan som råkar se titeln på boken jag tar upp ur väskan ser mig rakt i ögonen.  För någon sekund finns det en öppning i den där blicken, ungefär som när Harry Potter säger lösenordet så att den levande tavlan släpper in honom i rummet.  I år tänker jag inte ta semester. Det får bli sommarlov istället, det stämmer bättre med den jag är nu.  En kväll innan jag somnade mumlade jag till min älskade att jag ville vara Harry Potter. Så starka krafter handlar det här om.

 När sommaren är över, när löven tappar sitt grepp om träden, när sista orden är lästa i denna magiska serie, kommer jag aldrig mer att vara densamma.

 

                                                                                                         /Gunilla

Orden och kroppen

Vi håller på att skriva en bok som vi just nu kallar en kroppsatlas, som handlar om hur kroppen finns i orden eller om hur kontakten med kroppen är en förutsättning för kreativitet och spontanitet. 

Att stillna sig, att vara i kontakt med kropp, med andning, med nuet och inte förvänta sig något. Att vara öppen för impulsen, inviten, för den som kommer och säger; Ska vi leka? Följ med! Din sorg är en djupblå vindlade älv och vi kan segla på den tillsammans i en egen täljd barkbåt. Vi följer den i ditt blodomlopp, till hudens känselkroppar och vi vilar strax under naveln där all längtan är samlad. Vi minns tillsammans för detta orkar du inte ensam och samlar tårarna i ett kärl med böljande väggar. Här kommer det stora fnittret som gungar med benen på din höftkam och utmanar med höga röda pumps och en gul ballong. Lyssna till ballongens historia – hur den drar i sitt snöre och vill att du släpper den. Släpper den till revbenssalen, till katedralen av ljus och genomsläpplighet, ljuset i strimmor och den dova rytmen från hjärtats puls. 

Behövs orden då? Om - hur är de orden? Kroppsord eller kroppsberättelser eller ordkroppar som likt känselkroppar har direktkontakt med nervsystemet.                                   

/Eva

Applåder från Frötuna

Vi hade varit på två skolor i Norrtälje med vår workshop SkrivGlädje. Det var måndag. Vi hade åkt tunnelbana och åkt tunnelbana igen, vi hade åkt buss och buss igen. Det var tolv grader kallt när vi gick hemifrån.

 Vi hade varit på Kvisthamra skola och därifrån tagit taxi till Frötuna skola. Vi sa till läraren när vi hoppade in i den väntande taxin att vi kände oss som rockstjärnor. Den långa morgonresan var långt borta, taxichauffören var vänlig och vi var uppfyllda av barnens berättelser.

 En workshop på förmiddagen och en på eftermiddagen. Nu var vi på väg hem.  Och vi hade fått applåder.

 Det var alldeles i slutet när vi sa hejdå till femteklassarna i Frötuna skola. En kille räckte upp handen och sa att han tyckte att alla skulle ge oss, Eva och mig, en applåd. Och så gjorde de det. Där stod vi och log och log och snön hade börjar falla och sedan visste vi inte riktigt vad vi skulle säga.

 På vägen hem satt vi och pratade om inspirationsboken som vi håller på att skriva. Vi funderade på övningarna i klassrummet när eleverna gjorde statyer utifrån teman och sedan samlade ord. Hur lyckat det blev i båda klasserna. Vi pratade om att vi var så trötta på ditvägen, att vi hade hoppats att vi skulle få energi av eleverna och att vår önskan hade gått i uppfyllelse.

 Snön fortsatte att falla hela vägen hem. Vi åkte buss och vi åkte buss igen. Vi åkte tunnelbana och vi åkte tunnelbana igen.  Men inuti kände vi oss som rockstjärnor.

 

                                                                                                                             /Gunilla

 

 

 

 

En bok blir till!

Eva och jag ska skriva en bok ihop. Vi har pratat om det länge, vi skrev in det som en punkt i dokumentet Vision för flera år sedan.  Men nu är det mer greppbart , ”hands on” liksom, och vi pratar syfte och struktur, kapitelindelning och layout med en nästan febrig intensitet.

 Vilken ton ska boken ha? Vilken berättarröst? Vi är ju två individer, som personer rätt olika, och så ska vi då tillsammans tråckla ihop detta blivande mästerverk med varsamma händer. Det ska bli en inspirationsbok i skrivande och att det finns miljoner böcker i ämnet viftar vi ledigt bort med vänsterhanden. För nu ska vi göra det på vårt sätt och det ska bli så vansinnigt kul, fast frågorna hopar sig till en mindre pyramid.

 En fråga som jag tog upp igår var att om någon av oss får till en synnerligen elegant formulering,  så kan det hända att  ens ego inte vill att medförfattaren ska ha credit för det. Egot vill tvärtom sätta copyright efter en sådan mening och det egna namnet ska lysa i eldskrift. Egon är ena lömska typer. Eva nickade dystert, hon hade också tänkt på det. Vi får se hur vi löser det, om vi kan tala allvar med våra egon, om vi kan få dem att träda tillbaka för det högre syftet.

 Eva och jag ska skriva en bok ihop. Hur är det nu vi säger till våra kursdeltagare när det gäller att komma igång?  Något om att leka med språket, att låta det komma som kommer, att släppa prestigen. Om drygt ett år ska boken vara klar. Eva, kom igen – nu kör vi!

 

                                                                                                          /Gunilla

Hur ser din glänta ut?

Jag läste att för en förändring ska vara möjligt så behöver man både ett visst avstånd och en översikt över det som upplevs som ett problem. Författaren beskrev det som att man behöver en glänta inom sig, en glänta som gör en distans möjlig och seendet tydligt. Då kan man välja att byta perspektiv eller att integrera det som förut bara tryckt upp en mot väggen.

Jag gillar bilden av en glänta inom sig. En solbelyst,stilla öppning i det tätvuxna. En yta som är alldeles fri och där allt är möjligt. Det är både skrämmande och lockande. Vilka steg vill jag ta? Vill jag gå överhuvudtaget? Eller vill jag sitta här i utkanten av gläntan ett tag, med solen som färgar ögonlockens insidor lätt gyllenorange och bara överblicka.

Ibland behöver man att bara göra, fastän man inte vet eller ser mer än ett steg i taget. Fatta pennan, öppna munnen, sätta ner foten. Ibland behöver man vänta in. Hur vet man när det är läge för vad? Jag tänker att det återigen handlar om den där inre gläntan. När den finns - ja då bara vet man.

/Eva

Ord, ord - och tystnad i dokumentär

Man kan trösta sig med ord. Smeka sig med ord, låta någon annan göra det. Man kan låta någon hälla sirap i ens öron, låta det rinna ner och svälla hjärtat, värma magen varm och lugn. Man kan låta någon övertyga om att det finns en framtid som håller ens konturer samman. ”Allt blir bra, i slutänden blir allt bra…”

Ibland är orden livlinor. Ibland är de överflödiga. De ställer sig i vägen, skapar distans, blir en pladdrig ljudkuliss för det som behöver förmedlas.  För man kan gömma sig bakom orden och man gör det så lätt som aldrig det. En ordgrotta som bara rymmer en själv.

 Det handlar inte om att väga varje ord på guldvåg. Då blir man stum. Det triviala vardagsspråket, att prata väder och vind med främlingar är inte att förakta. Den kontakten kan vara så mycket mer än det som sägs. Ett ögonblänk, ett leende, en samhörighet som binder osynliga trådar.

Vissa ord blir broar över mörka vatten. Man hade trott att man var ensam och så är man inte det. Så hör man någon annan som säger att jag har också varit med om detsamma. Man delar orden, man sträcker sig mot dem som katten dras mot den smala solstrimman i fönstret.

I Nina Hedenius dokumentärfilm ”Iakttagelser i tiden” sparas det på orden men inte på upplevelser. Vi får vara med om när både människor och djur kommer till världen, vi får vara med när bonden lyfter undan sina hundar från kökssoffan för att själv kunna ta en tupplur efter maten. Åtminstone en av hundarna lägger sig sedan bakom honom och man förstår att det inte är första gången det sker. I långa tagningar får man följa det vardagliga; en man som omsorgsfullt skalar en potatis, en kvinna som lika omsorgsfullt städar en toalett.

 

I denna film är det inte orden utan främst tystnaden som talar. Och mycket är det som blir sagt.

                                                                                                                             /Gunilla

                                                                                                                

Sitta vid härden och bli vaggad...

Jag läser Clarissa Pinkola Estés klassiker Kvinnor som slår följe med vargar. Hon är jungiansk analytiker och historieberättare, använder sig av myter och sagor för att bland annat gestalta psykiska skeenden. När jag först närmade mig boken tänkte jag; "Populärpsykologi som var inne för tjugo år sedan...är det inte lite passé..." Men sedan började jag läsa och jag är fast. Jag hamnar i klichéer när jag ska försöka beskriva hur den talar till mig, hur det kallar och vibrerar, att JA säger en röst i mig, eller är det själen - låt mig fri, låt mig vild och kraftfull. Hur jag kan hämta vishet från sagorna, som den om De tre gyllene hårstråna som handlar om hur man kan återfinna koncentrationen. Och vem behöver inte veta det?

"En gång i djupaste natten, en sådan natt då allting är svart och träden ser ut som knotiga händer och himlen är mörkt midnattsblå, kom en gammal man stapplande genom skogen, halvt förblindad av trädens långa grenar som rispade honom i ansiktet. I ena handen bar han en liten lykta. Ljuset i lyktan blev mindre och mindre"

Den gamle mannen släpar sig fram och blir allt tröttare och tunnare, likaså skenet från hans lykta. Tills slut kommer han till en stuga där han ramlar ihop på tröskeln. Där inne sitter en gumma vid en sprakande eld. Hon famnar den uttröttade mannen, en benhög med sladdrigt skinn… hon famnar och håller, vaggar i sin famn i gungstolen vid elden, hon nynnar och väntar. Han förvandlas till en vacker yngling, hon fortsätter gunga, han förvandlas till ett välmående gossebarn med gyllene hår. Hon tar tre av hans gyllene hårstrån och slänger dem på golvet. En efter en och det åtföljs av ett Pliing ljud. Det är nu gryning – natten är över och pojken springer iväg. 

Gumman som håller och gungar kallar Clarissa Den som vet/ La que sabé – en aspekt av vildkvinnan i psyket, förnyerskan, som sitter vid härden, vid elden i sin gungstol och som vet att mannen kommer att falla ihop på hennes tröskel. Sådan är den kreativa cykeln och hon lyfter bara upp oss och håller oss i famnen tills vi återfår krafterna. Mannen som är animus, den del i psyket som jungianer kallar en manlig energi, eller förmågan att manifestera inre tankar, visioner och idéer i den yttre världen. Mannen har förlorat sin koncentration och det är att förlora sin energi. Det finns ingen drivkraft kvar, idéen som symboliseras av ljuset i lyktan som slocknar. Vid härden, i famnen och vaggandet kan krafterna förnyas, föryngras och till slut är den manliga energin åter vital och nyfödd. Gumman rycker tre hårstrån från pojkens huvud och slänger dem på golvet. Hur håret är en symbol för tankarna och att de behöver gallras, tankar som står i vägen för den rena idén. Hur ljudet väcker medvetandet, en klocka som kallar till nuet, till här och nu är det enda som finns.

Att andas är att gunga, bröstkorgen som en vagga, diafragman som rör sig i sin uppoch nedvända skål – upp och ner. Att andas är att vara, att existera. Att andas och vara medveten om att nu andas jag in – nu andas jag ut – det är det enda, så enkelt och så svårt. Och att ha tilliten till sin inre förnyerska, vildkvinnan - hon som vet, som Clarissa skriver: " Ha du förlorat koncentrationen  så sätt dig bara ner och slappna av. Lyft upp idén  och gunga den sakta. Behåll en del och kasta annat, så får den nytt liv. Mer behöver du inte göra."

/Eva